Naimisen

Nu har vi varit hemma ett par dagar med vår lilla pöjk. Vi åkte hem från BB-hotellet i fredags förmiddag.
Både jag och Conny längtade hem till vårt nya liv. Allt känns så otroligt bra, och jag trodde att det skulle kännas konstigt. Men det konstiga är att allt känns så naturligt.
Min lillebror Hannes frågade mig i torsdags om jag "redan älskar Neo?", och det är klart jag gör. Det gjorde man ju redan innan man visste att det var just han som skulle komma ut.
Neo, som betyder "ny", är ju början på det nya för oss. Redan från start märker man att man lägger alla ens egna behov åt sidan, om han behöver något.

Helgen har varit ganska rörig. Det har sprungit folk här under dagarna, och vi har även vart på ett återbesök på sjukhuset. Neos mormor, morfar, morbror och moster var och besökte oss redan i onsdags. I lördags kom farmor och farfar från Dalarna. Dom tog in på hotell för att vi skulle få sova ensamma, och åkte hem i morse.
Söndagen började med att vi skulle in till sjukhuset för att kolla att vår lilla grabb hade det bra.
Eftersom vi är rätt gröna när det gäller föräldraskap än, så har vi inte riktigt koll på hur mycke extra tid man behöver på sig om man ska ha en liten bebis med. Så de blev lite stressigt den morgonen.
Sen dök "tant" Åsa upp med sin sambo Andreas, dom hade åkt hem över helgen från Örebro.
Efter en fika med dom fick vi ytterligare besök, som kom samtidigt som farmor och farfar.

Jag har ju lovat en förlossningsberättelse, och den kommer. Vill ju få med allt, och efter en jobbig natt så känns hjärnan mest som bomull. Så den kommer att komma, när jag känner att jag orkar.

Neo på sin födelsedag