Naimisen

Idag är det exakt ett år sedan vi fick det underbaraste beskedet man kan få, jag var gravid. Vi var super glada, men samtidigt var det lite svårt att ta in.

Det började med att jag någongång den 15-16 augusti insåg att min period var försenad. Tänkte då att det är nog inte något, det är ju bara några dagar. Det var på helgen jag kom på detta och jag skulle ju fått den i torsdags.
Jag gjorde en extra koll i kalendern (då min period brukar börja exakt samma dag varje månad) och insåg att det inte alls var i torsdags, utan torsdagen innan! Den var alltså försenad 1 vecka och typ två dagar.
Hur hade jag kunnat glömma det?

Hur som helst gjorde jag ett test här hemma på kvällen. Conny var och jobbade, men jag hade inge tålamod att vänta tills han kom hem med att testa. Ett fint plus blev det.
Skickar sms till Conny, som ringer mig så fort han kan lycklig och förvånad.
Sen kan jag inte heller hålla mig, så jag ringer mamma och skickar ett sms till min underbara vän Åsa.
Även fast det inte gått så lång tid och det kanske hade varit bra att ta ett till test innan så var jag tvungen att prata av mig med någon.

Det var då den underbara väntan på vår lilla son började, och det känns fortfarande som igår.
Vågade vi riktigt tro att det var sant? Testet kanske visade fel, eller så kanske det skulle hända något med barnet?
Men samtidigt som dom tankarna for omkring i våra huvuden så njöt vi som tusan.

16 veckor och 2 dagar efter förlossningen står vågen på 1,1 kg mindre än vad jag vägde innan jag blev gravid.
Barnvagns promenader och amning har gett resultat.
Tänkte passa på att ta mig ner ett par till kilon nu när jag ändå håller på.
Kroppen är ju lite slappare än innan, så jag känner att det är god tid att börja med styrketräningen snart.

Nästa lördag blir Neo 4 månader, känns helt sjukt. Vi har i alla fall börjat fundera lite på det med mat för honom.
WHO vill inte att man ska börja innan 6 månader, men detta är mer för att vi ska ge gått föredöme och u-länderna ska göra som vi. Så egentligen gäller 6 månaders regeln för u-länderna.
4 månader är det tidigaste man ska börja med smakportioner, och när jag pratade med en barnmorska sa hon att hon brukar säga 5 månader.
Men man vet ju inte hur krånglig lillen kommer vara med mat, och jag vill helst att han vant sig innan han fått tänder. Har ingen aning om hur ont det kommer göra att amma sedan.
Conny fick sin första tand när han var 4 månader, och jag min när jag var 5. Om det är så att detta är genetiskt kommer det förmodligen inte dröja tills Neo får sin. Man får så många bud, hur ska jag göra?

Det är helt fantastiskt hur kroppen fungerar. Huden är såpass elastisk att det får plats med en bebis i magen, bäckenet anpassar sig så bebisen ska kuna komma ut. Sen ska allt tillbaka på sin plats igen när bebisen är ute.

Jag vill inte direkt påstå att jag är sugen på att dra på mig en bikini och dra ner till stranden för tillfället.
En graviditet sätter sina spår, på vissa mer än andra.
Jag gick upp 13 kg under graviditeten, vilket inte är speciellt mycket. Fram till sista månaden var jag välsningad med bara några bristningar på mina lovehandles, och några på brösten. Vilket inte är så snyggt. men det var inte alltför illa. Sen dök de upp några på magen med, jag som trodde jag skulle slippa.
Men med tanke på att jag fick det, och att min mage var ganska liten är nog ett bevis på att det är hormonelt de där med bristningar.
Än så länge har jag gått ner 8 kg av mina 13, och längtar tills de resterande 5 är borta. Så det får bli många snabba promenader nu när vädret tillåter.
Alla jeans går inte att knäppa än i midjan, jag har alltså mest kvar runt höfterna.
Magen har dragit ihop sig bra, har lite kvar självklart men inte så jag mår dåligt av det.
Bristningarna syns däremot mer nu än under graviditeten, men dom kommer blekna.

Den största anledningen till min motvilja till bikinin har kommit så här efter graviditeten.
I början ville Neo bara amma från ena bröstet, hur mycket vi än försökte. Detta har gjort så mjölkproduktionen i det andra är mindre, och det bröstet är mindre.
Har försökt få till det, och verkligen kämpat. Han äter från båda som han ska, men dom är ändå ganska olika stora.

Hade det inte varit för det hade jag känt mig ganska redo, och nu suttit och spanat in badmodet för Beach 2010.

Igår var jag som tidigare sagt hemma hos min moster för lite påsk pyssel. Vi hade jätte trevligt, och även min kära kusin Petra var hemma kommen på besök från Kalmar.
Det var även igår jag andra gången under ett par veckor fick frågan om jag skulle ha barn i sommar.
Denna gång var det min ingifta morbror som frågade om den skulle komma i juni.
Första gången var det en av mammas elevers mamma som fråga om den skulle komma i sommar.

Jag märker att folk som frågar blir lite förvånade över att det är så kort tid kvar. Även när jag var och besökte mina gamla arbetskompisar var det an av dom som trodde att jag var i 7e månaden fortfarande.

Min mage är ju inte så stor om man jämför den med andras som har gått lika långt, så jag förstår att folk kanske tänker så. Men samtidigt tycker jag ju själv att min mage är gigantisk.
Jag är ju glad över att jag inte är sådär stor som vissa har blivit. Känner mig ju otymplig som jag är själv, fatta hur jag känt mig om magen var ännu större.
Och jag hoppas att liten mage betyder liten bebis. Jag vill hest slippa trycka ut en 4-kilos klump.

Nu sitter jag och väntar på min duktiga älskling som är på gymmet. Vi ska väl iväg och påskhandla lite sen. Jag är så förvånad att alla affärer har öppet som vanligt på en långfredag. Det trodde jag faktist inte.
Ska nu försöka sminka bort mina vackra mörka påsar under ögona, så man ser ut som en människa igen.

Dessa påsar som dykt upp den senaste veckan, i följd av dålig sömn. Dom lär ju inte bli mindre med tiden, så det är bara att vänja sig.

Idag är det 1 april och jag går in på min 39e graviditetsvecka. Det är alltså 1 vecka och 6 dagar kvar till min beräknade förlossning. Detta är lite information från familjeliv.se om denna vecka.

Vecka 39: 1 apr - 7 apr 2010
Vecka 39

Kroppen: Bestäm dig för att du är klar att föda ditt barn! Nu är du klar med förberedelser och du är redo. Känslomässigt känner man ofta blandade känslor, man är otålig samtidigt som man kan känna rampfeber.
Livmodertappen har i regel börjat mogna och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Om den lossnar i tidigt skede kan den till och med återbildas. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen. Den kan vara alltifrån genomskinlig i en geléaktig konsistens till brun-, röd- eller grönfärgad. Den kan även komma ut i små omgångar och vissa märker inte ens av den.

Barnet: Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältningssystemet och celler från tarmväggen. Barnet förbereder sig att födas genom att samla på sig extra mycket energi för att klara sig under förlossningen och de första levnadsdygnen innan mjölkproduktionen kommit igång.

Någon slempropp ar jag inte sett röken av. Men jag känner mig väldigt inställd på att föda snart.

Nu har jag precis packat klart min BB-väska så gott de går. Kläderna är ner packade, även linsvätska+etui, en bok, handduk, tofflor och min journal från MVC. Jag har precis skrivit klart och tryckt ut mitt förlossnings brev, så det är nerpackat. Det är bara de där små hygienartiklarna, typ tandborste, tandkräm, shampoo, glasögona etc, kvar för min del. Även lite godis och amnings inlägg ska inhandlas och packas ned.  Bebisens kläder är framlagda, men inte ned packade än, eftersom dom inte får plats i samma väska som mina saker. Connys grejer får han packa ner själv.
Så nu känner jag mig redo för att kunna dra.

Det kommer nog inte bli så mycket april spratt för mig i år. Jag är alldeles för dålig att komma på något själv. Jag kan ju inte ringa till Conny och säga att vattnet gått, de är alldeles för elakt.
Sen är det ingen som vågar skoja med mig, jag måste ju tänka på blodtrycket. Vilket är rätt skönt, eftersom jag egentligen inte uppskattar de dåliga skämt folk brukar komma med.

Sitter här och väntar på att mamma ska plocka upp mig, vi ska åka till min moster i Vallentuna och påskpyssla lite.

Idag har jag varit på mitt näst sista inplanerade besök på MVC. Så om allt går som det ska, ska jag dit om två veckor, dagen innan beräknat förlossningsdatum.

Idag körde vi en totalgenom gång av alla tester. Blodsockret låg på 4.2, järnvärdet 131 och blodtrycket 120/80. Så alla dom testerna såg bra ut. Däremot kunde hon se att jag hade lite äggvita i urinet (+1) vilket i samband med högt blodtryck kan tyda på havandeskapsförgiftning. Eftersom att blodtrycket var som det skulle så var det inget jag skulle oroa mig över, utan bara om jag får en ihållande huvudvärk så skulle jag oroa mig.
Bebisens hjärtslag låg på 135 slag/minut, den har sjunkit ner rejält nu och huvudet är fixerat. Huvudet ä alltså på plats i bäckenet och går inte att rucka på. Nu är jag redo för att föda.
Trodde inte att huvudet skulle vara fixerat, då den lilla skitungen där inne rör på sig dygnet runt nästan, och det är inte lite heller.
Nu såhär 2 veckor innan kan jag ju avslöja att min totala viktökning so far är 13 kg, vilket jag ska vara glad över.
Jag kommer inte ha gått upp 30 kg jippie!

Natten var ganska jobbig, och jag har märkt att de blir jobbigare för varje dag. Jag har haft förvärkar, och en bebis som trycker på urinblåsan. Så fort jag la mig på rygg så kändes det som jag skulle kissa på mig.
Så denna natt slog jag rekord i toalett besök, jag tror det blev typ 7 sammanlagt. Har inte riktigt kolla då jag gick i sömnen de flesta av dom.

Så idag blir det att ta en tupplur ganska snart, och glo lite på tv.

Idag går jag in på min 38e graviditets vecka. Jag har haft en nyttig dag hittils. Tog en promenad på 30 min, eller snarare vaggade fram i vårat gråmulna väder. Jag har ganska precis ätit lite fisk till lunch, försöker passa på när Conny inte är hemma då han inte är så förtjust i fisk. Nu är fettot här hemma ganska slut.
Fettot är min nya benämning för mig själv, har inte ställt mig på vågen på ett tag. Varje gång jag väger mig blir jag chockad. Har varken gått upp mer eller mindre än vad som rekomenderas, men det är ändå inte till någon tröst är man ser de höga siffrorna på vågen. Nu när ben och fötter börjar svulna drar jag mig ännu mer för att väga mig.
Här är lite information om vad som händer i kroppen denna vecka.

Vecka 38: 25 mar - 31 mar 2010
Vecka 38

Kroppen: Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt.
När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.

Barnet: Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång.

Förvärkarna har jag ju börjat känna av, och det är oftare nu än förut. Jag tror även att magen sjunkit lite, jag är oftare spänd längre ner i magen. Men man vet ju aldrig, jag kanske bara inbillar mig.
På tisdag ska jag till MVC och då får jag veta om huvudet är fixerat.

För några dagar sedan pratade jag med mamma i telefon. Jag berättade hur jobbigt allt började bli, och jag inte fattade hur jag skulle stå ut med att gå över tiden.
Hon tyckte att jag var jätte duktig och inte alls gnällde så mycket. Inte som jag gjorde i början av graviditeten, då var jag en riktig gnällis.
Men då mådde jag illa och var trött, och jag tyckte att det var sååå lång tid kvar. Nu är det ju bara ett par veckor, då är det skillnad. Man orkar bita ihop.

Något jag möts av ganska ofta senaste tiden är "sold out" på H&Ms online shop. Både de jätte fina kläderna från H&Ms "The garden collection" och "The blues" har varit utsålt sen dom började sälja dom. Jag får väl se om jag kan hitta det jag spanat in på stan, men lite trist är det att sitta och sukta efter något som inte finns.

Idag är det bara 27 dagar kvar. Det känns helt fantastiskt. Snart är den tunga magen borta, och vår efterlängtade bebis är här. Det bästa av allt är att jag inte har någon panik alls, utan ser fram emot allt som nu ska ske.
Det finns självklart saker som kan gå fel, men jag tror att det bästa är att gå in för allt på ett positivt sätt.
Man bör vara medveten om att allt kanske inte går som man vill, veta om att det kan hända otrevliga saker och ta ställning till det, men inte ha den inställningen att allt kommer gå åt pipsvängen.


Lite information om just denna vecka från minbebis.com
Bebis

Bebisen väger nu nästan 3 kg och är 47 cm lång. De flesta bebisar har vänt sig med huvudet neråt nu. Om den inte har gjort det brukar man försöka vända bebisen. Den tränar sina lungor genom att dra in och trycka ut fostervatten i dem. Lungorna är det sista av bebisens organ som mognar.

Du

Livmoderns mått kan vara detsamma som förra veckan. Det kan även vara mindre eftersom att bebisen sjunker mer och mer. Men är du förstagångsföderska kan ditt magmått vara 33 till 36 cm. Försök vila nu inför förlossningen varje dag när du kan för sen kommer du bara få göra det när bebisen vill.


Som sagt är det 27 dagar kvar. Finns det något jag avskyr om är folk som är försenade utan att meddela det.
Därför håller jag på att ställa in mig på att den där inne inte kommer dyka upp om 27 dagar, utan kommer vara någon vecka försenad. Eftersom bebisen inte kan meddela mig om exakt när den tänker komma, och jag inte vill bli alltför besviken.
I ett telefonsamtal under gårdagen, med min söta lillebror Hannes, konstaterade han just detta. Han sa att om "bebisen inte kommer komma just den 14 april kommer du att börja böla, och ringa och klaga på doktorn som sa det datumet", självklart en aningen överdrivet. Visst är det underbart att ens syskon känner en så väl.

Det kanske finns någon som ser en liten tjusning i det hela att inte veta, men jag tror de flesta blivande mammor och kanske framförallt blivande pappor vill veta lite mer exakt när det är dags.
Jag vet vilken ilfart Conny kommer köra hem i när jag ringer och säger att det är pågång. Med hans jobb kan han ju befinna sig ute i Tullinge eller varsomhelst.

När vi bestämde oss för vilket sjukhus vi ville förlösas på va det främsta argumentet för Karolinska att det var det närmsta. Vilket han såklart röstade för, då han absolut vill slippa förlösa mig i bilen.
Jag förklarade då för honom att det kan ta flera timmar innan de händer något. Och enligt Eniro tar det bara 2 minuter längre tid till Danderyd. Så de blev ju det till slut.

Men jag tror inte att min älskling är den enda som oroar sig för att hinna in till sjukhuset i tid, det finns nog många pappor där ute som fasar vid tanken av att förlösa sin partner på motorvägen någonstans i världen.

Nu är jag nyss hemkommen från ytterliggare ett besök hos barnmorskan. Bara två inbokade besök kvar sen.
Idag mätte vi magen, lyssnade på hjärtat, tog mitt blodtryck och kände efter hur bebisen ligger.
Mitt blodtryck var bra 120/80, bebisens lilla hjärta bankade på 140 slag/minut magen har växt mycke de senaste två veckorna och det såg bra ut. Äntligen vat jag att huvudet ligger nedåt! Även fast det är lite mer än en månad kvar så är det väldigt skönt att veta att den nu iaf ligger som den ska. Det kan hända att bebisen vänder sig igen, men BM sa att det var ytterst ovanligt.
Huvudet ligger alltså nedåt, men är inte fixerat ännu. Huvedet är alltså fortfarande rörligt. Nästa gång jag ska dit, om två veckor precis, är troligtvis huvudet fixerat. Men min BM förklarade att på vissa fixeras det inte förän under förlossningen.
Nu ska jag börja sätta mig och fundera lite över ett förlossningsbrev. BM skriver en sammanfattning om själva graviditeten och lite önskemål jag har som dom på DS kommer kunna se, men det kanske är bra att få med allt med egna ord?

Börjar snart bli dags att äta något. Kolla lite på tv, och ta de lugnt.

Det första jag gör när jag sätter mig vid datorn är att spana in lite bloggar. Se vad som händer ute i omvärlden.
En av de bloggar jag följer är min vän Emilias, och idag hade hon lagt upp en bild som facinerade mig.
En bild på hennes mage i slutet av hennes graviditet "livets omöjliga ekvationer".
Jag som tycker att min mage känns gigantisk, men den kanske inte är det trots allt?

Idag går jag in på min 36e graviditetsvecka. 36 av 40!! Jag har alltså 4 veckor och 6 dagar tills beräknad förlossning, och det är så otroligt spännande.
Detta är informationen jag får om denna vecka på Familjeliv.se.

Vecka 36: 11 mar - 17 mar 2010


Kroppen: Nu står livmodern i regel som högst och det kan kännas som om alla organ är ihoppressade till bristningsgränsen. Livmodern når ända upp till bröstbensspetsen.
Under hela graviditeten har säkert tankar runt förlossningen funnits mer eller mindre. Det känns säkert som om du har varit gravid bra länge nu och förlossningen börjar kännas allt mer aktuell. Vissa ser med spänning fram emot förlossningen medan andra har blandade känslor. Det är bra att ta reda på vad som händer under de olika skedena under förlossningen. Till exempel hur du kan hantera och möta smärtan och vilka smärtlindringsmetoder som finns att tillgå.
Det kan kännas skönt att ha en väska färdigpackad när det är dags att åka in till förlossningen. I den kan du packa saker som journal från barnmorskemottagningen, olja till massage, tjocka strumpor/tofflor, mjukisbyxor, tandborste och tandkräm, hårborste, hårsnoddar, tvål och schampo, amningsbehå och amningskupor, matsäck och kamera.

Barnet: Nu väger barnet mellan 2200-2500 gram och längden är ungefär 45 centimeter. Barnet kan börja röra sig mindre nu, de stora rörelserna ersätts ofta med små stötar från fötter och knän. Man kan få fin kontakt med barnet inne i magen, om man till exempel puttar lite på något som kan vara barnets fot kan man få en reaktion tillbaka. Kanske tar barnet bort foten för att sedan placera den på samma ställe igen.

Jag kan inte direkt säga att den lilla krabaten rör på sig mindre än tidigare, den kanske gör det men det känns betydligt mer nu.
Igår levde den loppan i magen på mig hela dagen lång, och man känner verkligen varenda liten rörelse.

Någon BB-väska är ännu inte packad. Jag har funderat på att börja med det snart men här hemma är det inte jag som är oroligast för att det kan hända snart.
Idag när jag föreslog att jag skulle åka ner och besöka Åsa i Örebro under måndagen tyckte min söte make att det var en dålig idé. Och förmodligen har han rätt, de är bättre att göra det när bebisen är här.
Jag tror att jag har ställt in mig lite för mycket på att jag förmodligen kommer att gå över tiden.
De kan ju faktist lika gärna vara så att de kommer hända tidigare också.
Men jag ser verkligen fram emot det hela.

Idag har jag varit ute och spanat på vårkläder i solen. Mycket fina saker finns det. Jag har tyckt att det varit så tråkigt att kolla på kläder under hösten och vintern. Men nu känns det som att snart kan jag faktist gå coh shoppa lite snygga kläder, ja ser ljuste skymta där framme.

Är det inte supertråkigt att laga mat till bara sig själv? Det är i alla fall det jag håller på med nu.
Fixar lite lunch, sent som vanligt, men jag var ju inte uppe förens vid elva idag.

En av de tråkiga sakerna med att vara gravid är att man ska äta rätt mat lagom ofta.
Jag har svårt med båda två. Jag äter knappt godis, men jag skulle behöva få i mig lite mer grönt och lite mer protein.
Eftersom jag tycker det är så tråkigt att laga mat ensam så blir det alldeles för ofta mackor och fil.
Och så är jag expert på att vänta tills jag är så där panikhungrig, då orkar jag ju verkligen inte göra något ordentligt.

Däremot har jag ju faktist haft superbra blodvärden, och barnmorskan påpekade senast att det var ovanligt att det var så bra under hela graviditeten.
Så min diet kan ju inte vara helt fel.

Nu går jag in på vecka 35.

Såhär såg det ut på Familjeliv.

Idag märkte jag också att mina fingrar har svullnat lite. Senast igår kunde jag ha mina vigselringar, det kan jag idag med, men jag fick nästan inte av dom. Kanske är det bara extra svullet idag?

Det är i alla fall mina första tecken på vätskesamling. Nu är min omelett klar, så nu ska jag hugga in på den.

Ibland undrar jag om det är så att bara för att man är gravid är ens kropp helt plötsligt offentlig?
Helt plötsligt ska det klappas och fotograferas, och alla har frågor som man annars skulle tycka var lite för intima.
Är inte sånt man gör på Skansen?

Jag har tack och lov aldrig varit med om det själv, men jag har läst om gravida som träffat helt okända människor på stan, som tar sig friheten att klappa dom på magen. Vem är det som gör något sånt?

Jag har alltid tyckt att min kropp är min privat. Alltid tyckt att det är obekvämt med duschar på badhus etc. Jag har inte ens tyckt att det är bekvämt att vara naken när jag bodde hemma, undekläder möjligtvis.

Problemet är inte att det är så att jag absolut inte vill att någon känner på min mage eller fotograferar den, det som är irriterande är nog att alla tycker att dom har rätt till det utan att be om lov och sen om man säger ifrån blir dom förvånade.
Dom som nu klappat på kulan utan att be om lov ska inte oroa sig över att dom gjort något fel.
Är det så att jag känt mig obekväm så hade jag självklart sagt ifrån. Jag är ju inte så dum att jag står och är tyst fast någon gör något jag inte vill. Och om någon ställer privata frågor jag inte vill svara på så svarar jag inte på dom.
Men det kanske inte är lika lätt för alla att stå på sig.

Min mage är lika privat fortfarande, även om det ligger en bebis där inne. Jag tror inte jag är ensam om att känna så. Alla kanske inte är lika bekväma med sin kropp.
Och jag tycker inte att det är fel att säga ifrån om man inte vill. Inte ska man behöva stå ut med något man inte gillar bara för att man är gravid?

Idag gick jag in på min 34e graviditetsvecka. Det börjar verkligen lida mot sitt slut nu. Bebisen ska väga ungefär 2 kg, vara ca 44 cm lång och för oss som är med om detta första gången bör bebisen vända sig, och lägga sig med huvudet nedåt nu.
Idag tror jag även jag hade en av mina första förvärkar, det är ett tecken på att livmodern håller på att träna upp sig.

Jag fick skjuts upp med Conny upp till Vällingby centrum. Gick lite bankärenden, fönstershoppade lite och märkte att bokrean var i full gång. Så det blev 4 pocket böker till mig och Barack Obamas till min älskling.
Sedan gick jag förbi ONOFF för att titta på dammsugare, då vi har två jätte fina som inte fungerar alls.
Inte var dom billiga heller. Dom hade några stycken till ett vettigt pris, så vi får se om det blir någon av dom imorgon.
Sen bestämde jag mig för att traska hem.

Det var då den kom, värken i magen. Inte alls kul, kändes mest som magknip, så jag fick gå VÄLDIGT långsamt hem.
Egentligen var det inte så farligt, jag tror att man framförallt blir lite rädd. Nu blev jag nog mest rädd eftersom min make satt i tandläkarstolen och resten av familjen är i utlandet, och inte alls hade någon som kunde komma om det hade varit något allvarligt.

Sakta och säkert tog jag mig hemåt, och kröp ner i sängen. Det hade redan gått över men det var skönt att få krypa ner och känna att allt var okej. Lilla bebisen rörde sig som vanligt och jag mådde bra.
Sen låg jag kvar och läste och sov fram till 18.30, då var det dags att gå upp och städa lite.
Resten av kvällen har bestått av Glee, städa och kolla upp spjälsängar i olika tester.
Med andra ord har jag haft en väldigt lugn dag.

I helgen bär det av till Barkarby för inhandling av bebisgrejor med svärföräldrarna. Nu sitter jag och hoppas på att Conny är på väg hem snart.

Ibland så har tror jag att hjärnan inte kopplar att min mage är ganska stor numera. Jag är ju gravid, och visst det tog ett tag innan man förstod det. Men ibland när jag går förbi en spegel, ligger i sängen eller sitter i soffan och tittar ner så kommer jag på att jag faktiskt har en stor mage.
Känns lite konstigt att man kan glömma bort att man har en mage lika stor som en basketboll. Man har ju verkligen med sig den hela tiden.
När min kusin var gravid, med sina tvillingar, sa hon att hon ibland försökte ta sig förbi trånga utrymmen men det tog tvärstop. Hon glömde helt enkelt bort att magen var ivägen. Så jag är nog inte helt ensam om att glömma den ibland.
Kommer man hinna vänja sig innan den är borta?

Innan jag blev gravid tyckte jag att de såg så mysigt ut med magen. Och det är verkligen mysigt, nästan jämt. Men jag börjar nog känna att det ska bli skönt att bli av med den ganska snart.
Jag har en relativt liten mage tack-och-lov, men det är ändå jobbigt att böja sig fram eller ibland bara att sitta bekvämt.
Böjer man sig ner kan man inte andas, det  skönaste är att ha magen helt utsträckt, men då blir det istället obekvämt för ryggen och tvärtom. Den senaste tiden när jag vaknar på natten mår jag illa, vilket jag tror beror på tyngden som blir på alla organ jag har där inne.
Och så längtar jag självklart efter att shoppa lite snyggt vårmode!
Men den absolut främsta anledningen är ju faktiskt att när magen är borta är bebisen här, och det längtar vi så efter!

Idag var det min sista dag på jobbet! Det känns helt underbart. Dagen började inte så bra. Eftersom tunnelbanans gröna linje bara gick till Alvik i morse (vilket jag iofs var förberedd på) fick jag ta en promenad på 20 min till Vällingby. Men jag hade ju i alla fall tur med vädret. Sen var ju bussen till kista försenad. Allt detta skulle förstört hela dagen för mig om det inte var så att det var sista jobbdagen.
Så när jag vaknade i morse och konstaterade att solen sken, kändes allt rätt bra ändå.

Nu ska jag bara gå omkring och mysa och njuta av den sista tiden med magen. Förbereda allt inför bebisens ankomst. Och sova så mycket jag bara kan innan skönhetssömnen byts ut mot nätter av blöjbyten och utfodring.

Idag går ja in på min 33e graviditetsvecka. Man känner sig verkligen otymplig, och större ska jag bli.
Framförallt gör detta väder att det är jobbigt att vara ute och traska. Det är is under snön, trottoarerna är extremt smala pga alla snövallar, så det ser nog väldigt kul ut när jag är ute och går.
De tyckte i alla fall min underbare make i förmiddags. Vi gick hemmifrån samtidigt, han till jobbet och ja skulle ta mig till centrum. Vi sa hejdå och han gick till garaget och jag traskade iväg. När jga har hunnit typ 200 meter kör han ifatt mig och säger att han kör mig istället. Han är så snäll.Men vad gör man inte när ens gravida michelingubbe till fru är ute och halkar omkring.
Det känns äldigt skönt att jag slipper snömodden min första tid med barnvagn.

Jag var uppe i centrum för att ordna lite med banken, köpa presentpapper till C födelsedagspresenter och shoppa lite fisk till middag. Av någon konstig anledning hamnade jag på HMs baby avdelning. Det går ju inte att motstå de små söta plaggen. Så lite shopping där blev det med. Det enda som ärlite tråkigt är att allt färgglatt är för de lite större bebisarna, och om man inte vet vad det blir för något är det vitt och grått som finns. Men jag hittade lite söta saker som jag tror passar båda flickor och pojkar, så får ja kompletera med lite färg sen.

 

Så nu e jag ganska trött, efter ett par timmar i centrum. Hittade jätte fint presentpapper på Lagerhouse. Blev ju inte bara fisk på mataffären som vanligt, så det blev en tung kasse att släpa hem på. Så nu är allt inslaget och klart tills på måndag, så får vi se om han vill ha någon tårta, eller om vi ska ta den till nästa helg då svärmor och svärfar kommer.

Ikväll blir det i alla fall fisk, stuvad spenat och potatis hemma hos oss. Och Lite HäagenDazs Cookies & Cream.

Idag har jag inte mycket jag ska göra. Är snart klar i tvättstugan, och har precis insett hur mycket tid jag kommer tillbringa där om ett par veckor. Önskar verkligen att vi hade plats med egen tvättmaskin, det skulle underlätta livet ganska mycke.

Nu när jag var nere senast var tyvärr bara en utav maskinerna klara, den andra hade 11 minuter kvar så jag fick stå och vänta. Precis när den drar igång värdens centrifugering är det något som börjar hicka i magen. Kan det vara så att lilla bebisen blev rädd? Sen slutade det när jag gick därifrån.

Nu ska ja värma på lite lasange-rester från gårdagen och slå mig ner i soffan.

I förmiddags var det dags att ta sig till Vällingbys barnmorskemottagning och barnmorskan Maria. Något som sker ganska ofta de närmsta två månaderna, rättare sagt en gång varannan vecka.
Det är alltid lika skönt att veta att allt är bra med mig och bebisen.

På tidigare besök har vi, förutom det vi gjorde idag,  kollat järnvärdet och blodsocker, kissprov för att se om det finns någon äggvita i (finns det de kan det tyda på havandeskapsförgiftning), vägt mig och vid inskrivningen tog vi även prov för HIV, klamydia, hepatit etc.
Alla prover har varit exemplariska, och de e ju jätte skönt.

Idag var det en snabb koll, så vi mätte magen, lyssnade på hjärtat och tog mitt blodtryck, och allt såg bra ut som vanligt.
Vi pratade även om när det är dags att ringa in till förlossningen, vad tecknena är för att förlossningen är på gång. Maria sa att hon ville prata om det eftersom det faktist händer att vissa barn föds för tidigt. Men det hoppas vi inte händer mig.
Jag berättade att jag hade bestämt mig för att föda på Danderyd sjukhus, så hon kunde lägga upp min journal i deras smarta system. Sen berättade jag att jag läst att man skulle ha patientbricka med sig till förlossningen. En sådan där man hade förr när man gick till vårdcentralen. Jag tyckte att det lät lite omordent, och ville höra efter innan jag tog mig tiden att skaffa någon, man behöver ingen patientbricka.
Jag har funderat över själva förlossningen, när man ser alla dessa amerikanska förlossningsprogram på tv har dom hela tjocka släkten i förlossningsrummet, vilket jag absolut inte skulle vilja ha. Men man vill ju smatidigt ha bra stöd, och det vanligaste här är ju att pappan är med. Så jag var tvungen att fråga hur många man får ha med sig under förlossningen, max två personer.
Conny utgör ju självklart den ena utav dessa, men jag har även funderat på att ha min mamma med. Förlossningen kan ju vara en långdragen sak och det kanske kan va skönt för C att få lite stöd och avbyte från allt masserande?

Det anda som saknades idag hos BM var de blåa skoskydden. Dom har precis flyttat mottagningen till huset brevid, och det är jätte fint. En skogräns tycker jag är självklar i detta väder, men att tvinga mig och alla andra preggos sitta på en ranglig liten IKEA pall för att ta av sig skorna tycker ja inte om.
Jag glömde självklart bort att jag skulle bli tvungen att ta av mig skorna där, och trog på mig mina underbara NIKE sneakers, sådana där med skaft, som man måste snöra upp ordentligt varje gång man tar av och på dom.
Skoskydden hade sparat mig tid och en ihopklämd bebis.

Nu är Conny på jobbet, och det finns inget annat för mig att göra än att stoppa in tvätten i garderoben och glo på tv.

I morse vaknade ja inte förän vid 9 första gången, och visst är det skönt att vakna och veta att jag faktist får sova ett par timmar till. Vilket jag självklart gjorde. Klev inte ur sängen förän vid 11, då hade jag och C legat och dragit oss, små pratat lite och skrattat åt bebisen som drog fram som en hel orkan i magen.
Det ser väldigt roligt ut när magen bubblar runt och har sig. Det är så underbart att dela en lugn morgon med mina två älsklingar, och jag längtar så tills bebisen faktist kommer att finnas här utanför min mage. När vi kan ligga alla tre och gosa i sängen.
Morgonen fortsatte med scones, DN och solen som sken in på oss vid matbordet.
Sen va C tvungen att göra sig i ordning och åka till jobbet. Då sprang jag ner till tvättstugan (som ja lovade att göra igår) för att boka tid, så nu blir de tvättstuga på lördag.
Sen hamnade jag här framför datorn.

Idag är det 9 veckor eller 63 dagar kvar tills beräknad förlossning. Det börjar dra ihop sig, men jag känner nog mig relativt lugn. Eller vissa dagar är jag lugn, andra dagar känns det som att jag har tusen tankar uppe i huvudet.
Jag har precis bestämt vilket sjukhus jag vill föda på, vilket känns bra, ett beslut mindre att fatta.
Nu har jag börjat fundera på hur jag känner inför förlossningen, profylaxkurs och bedövning.
Själva förlossningen är jag inte så orolig för än, jag vet att jag kommer att ha ont, men jag är ganska övertygad om att jag kommer klara av att hålla huvudet kallt under själva förlossningen.
Det kanske bara är jag som intalat mig själv det, men när det väl gäller så brukar jag skärpa till mig och besluta att jag klarar av allt.
Det är nog tiden innan jag väl blir inskriven på förlossningen som jag kommer att vara skärrad. Men jag litar då på att min lugna make tar hand om mig, eftersom han förmodligen kommer att vara mer särrad under själva förlossningen.
Profylaxen har jag egentligen inte börjat fundera på förän den senaste veckan, har ju läst om det och blivit rekomenderad det tidigare, men jag tror att jag egentligen börjat överväga det nu för att jag har lite dåligt samvete.
Alla andra blivande mammor verkar ha läst varenda bok som finns, gått alla kurser man kan gå etc.
Jag fick en bok av C i julklapp, "Stora boken om barn", som e super bra. Och jag tycker att det känns som jag läst det jag behöver, allt finns ju på nätet också.
Men det dåliga samvetet finns där ändå, kommer jag bli en sämre mamma bara för att jag inte tror att jag kommer bli lugnare av att läsa allt, utan snarare tvärtom.
Ju mer jag funderar över saker, desto mer stressad blir jag. Alla förlossningar är ju olika, och jag litar på att barnmorskorna har koll på vad dom gör, att urkvinnan i mig kommer fram och att C inte tuppar av. Då kommer allt gå bra.
Nu låter det som jag inte läst något innan, vilket inte alls stämmer. Så fort det dycker upp något frågetecken så e det bara att googla.
De praktiska sakerna har jag läst på, så som allt med försäkringskassan, vad man ska ha med sig till förlossningen, vad det finns för bedövningar och hur dom fungerar etc.
Men bedövningar är inget jag kan ta ett beslut om nu, det blir som det blir. Jag kan bara ta reda på så mycke som möjligt, bestämma innan hur jag skulle vilja ha det och sen vara berädd på allt.
Den 22 februari ska vi till MVC på föräldrautbildning om förlossningen och smärtlindring, och det ska bli skönt att även få med C då han säkert också har funderingar kring det med.
Sen är ju vagnen och de förska kläderna de enda som är fixat, men jag är ju inte en utav dom som tycker att shopping är något tråkigt så alla möbler är ju redan utvalda. Resten av prylarna man "behöver" kommer inte vara något problem alls att inhandla, har ju redan en lång lista.

Dags för lite lunch och "Sex and the city", för idag blir det en slappar dag.