Naimisen

Idag är det exakt ett år sedan vi fick det underbaraste beskedet man kan få, jag var gravid. Vi var super glada, men samtidigt var det lite svårt att ta in.

Det började med att jag någongång den 15-16 augusti insåg att min period var försenad. Tänkte då att det är nog inte något, det är ju bara några dagar. Det var på helgen jag kom på detta och jag skulle ju fått den i torsdags.
Jag gjorde en extra koll i kalendern (då min period brukar börja exakt samma dag varje månad) och insåg att det inte alls var i torsdags, utan torsdagen innan! Den var alltså försenad 1 vecka och typ två dagar.
Hur hade jag kunnat glömma det?

Hur som helst gjorde jag ett test här hemma på kvällen. Conny var och jobbade, men jag hade inge tålamod att vänta tills han kom hem med att testa. Ett fint plus blev det.
Skickar sms till Conny, som ringer mig så fort han kan lycklig och förvånad.
Sen kan jag inte heller hålla mig, så jag ringer mamma och skickar ett sms till min underbara vän Åsa.
Även fast det inte gått så lång tid och det kanske hade varit bra att ta ett till test innan så var jag tvungen att prata av mig med någon.

Det var då den underbara väntan på vår lilla son började, och det känns fortfarande som igår.
Vågade vi riktigt tro att det var sant? Testet kanske visade fel, eller så kanske det skulle hända något med barnet?
Men samtidigt som dom tankarna for omkring i våra huvuden så njöt vi som tusan.