Naimisen

Imorse var de roligt att dra upp rullgardinen. Helst hade jag bara gått och gömt mig under täcket igen och låtsats som jag bara drömt att det snöar ute. Men tyvärr inte, visst blir man på dåligt humör. Jag som hängde undan alla vinterjackor och skor igår, och tänkte att nu kommer det inte komma någon mer snö.

Jag vet inte om det är det, eller om jag bara vaknat på fel sida, men idag känns det verkligen som hela världen är emot mig. Det låter så töntigt och självcentrerat när man tror att allt som går dåligt är för att alla är emot en. De är väl inga mer som har tid att gå och fundera över mig. Men som min pappa brukar säga "Alla bara tänker på sig själva, det är bara jag som tänker på mig". Just idag känns det som jag skulle kunna börja gråta vilken sekund somhelst.

Så vad är det nu som går emot mig. Först och främst snön såklart. Sen har vi problemet mat. Ska hem till mina föräldrar på middag ikväll, med lite annat folk också. Eftersom jag har blivit ganska petig med vad jag vill ha för mat så försöker jag alltid ge mamma lite förslag på vad jag kan äta, men denna gång kom mitt förslag tyvärr försent.
Jag tyckte att en god ungsgrillad kyckling med grönsaker och grejer lät som en jätte bra idé.
Pappa tyckte att hans förslag kroppkakor var mycket bättre, och när pappa tycker något annat så blir det som han vill.
Och då är frågan hur han tänker, kroppkakor är "vuxenmat", vid vissa tillfällen räknar jag mig inte till dom vuxna. Min lillasyster är 14, min bror 19 och det kommer även andra icke vuxna. Är det inte då lättare att fixa mat man vet att alla kan äta? Vilka problem man har va?
Men det jag då blir mest sur över är att när jag då diskuterar detta med min mamma i telefon, kan jag höra pappa i bakgrunden som säger att jag kommer älska dessa kroppkakor, bara för att han gör det.
Jag har ätit kroppkakor, och jag tycker inte om det. Det är väl kanske inte den bästa idén att sitta och reta upp en höggravid, hormonell Naima. Framförallt inte när maten har blivit en så viktig del av dagen. Redan innan jag var gravid blev jag grinig, trött och tyst om jag inte fick mat när jag var hungrig, jag lovar att det inte blivit bättre med graviditeten, framförallt då jag snarare blivit äcklad av nästan all mat.

Hur har vi då löst detta problem? Mamma får göra sina kroppkakor, och jag gör min kyckling. Då blir alla nöjda och mätta. Men man känner sig ganska barnslig över att det är så viktigt.

Nästa sak som går emot mig är garderoben. Eller kanske min kropp. Jag har inget att sätta på mig som både är bekvämt, snyggt ocg icke-tantigt. Snacka om att jag längtar efter varmare väder, en bebis utanför kroppen och en uppdatering av min garderob.