Naimisen

Något som har ändrats sen jag själv blev mamma är att man alltid assocerar till sitt eget barn när man ser andra barn. Främst när man hör eller ser andra barn som far illa. 

Innan kunde man ju självklart böla till filmer där barnens föräldrar dog, eller barnen dog etc, me det är helt annat nu.

Jag brukar lyssna på SR´s sommarpratare på radio. I Jill Jonssons program berättade hon om hur hennes bästa vännina fick beskedet att hennes dotter, på 2 år om jag minns rätt, hade en tumör på hjärnstammen och skulle dö. Då satt jag och bölade som en tok, tänk om det skulle vara jag som fick det beskedet.
Jag skulle gå under om något sådant skulle hända Neo.

För några dagar sedan såg vi en filmsom heter "There will be blood". Under filmen tar en man sig an ett litet barn, denna man är inte alls lämpad för att ha barn. Han löser problemet med ett skrikande barn genom att doppa nappen i sprit. Detta fortsätter under hans uppväxt fast istället spetsar han mjölken, och tvingar honom dricka det för att somna. Det hela eskulerar när barnet i en olycka mister hörseln, mannen vägrar inse detta och tycker bara att baret är en börda.
Han tar med sig barnet på tåget, säger till honom at sitta kvar, han ska bara kolla en sak. Sen lämnar an ett barn på 6-7 år ensam på tåget och drar.
Under hela filmen sitter både jag och Conny och är illa till mods över hur han behandlar barnet. Jag hade säkert känt så innan jag fick Neo med, men nu hade jag verkligen ont i magen pågrund av detta.

Ite trodde jag innan att man skulle känna så starkt.