Naimisen

Ibland känns det som att tiden bara flyger iväg utan att man egentligen inte har gjort något speciellt. Det är precis vad som hände denna höst. Eller det är ju inte så att jag bara legat på en soffa hela hösten men nästan. Förutom pluggandet och jobbet har jag egentligen inte gjort något.
Början av hösten gick åt till att vara trött, må illa och bara göra det jag va tvungen att göra (jobba och plugga).
Egentligen så borde jag inte gnälla, och när jag ser tillbaks på det idag känns det som jag kom lindrigt undan, men då var det riktigt jobbigt.
Jag har inte kräkts en enda gång under min graviditet, däremot var jag mer eller mindre konstant illamående under dom två första månaderna. Jag hade ingen matlust alls, men det enda som gjorde att ja mådde lite mindre illa var att äta.
Jag hade ingen ork till någonting alls (även fast jag så gärna ville), pga att kroppen förändras och minst fem nattliga toalettbesök varje dygn.
Detta i en kombination gjorde att jag låste in mig hemma och egentligen inte alls ville prata med någon. Vilket var tåkigt, men jag tänkte att mina nära och kära säkert förstår. Och det har dom gjorde dom, man kände sig saknad när man väl kröp ur sitt lilla ide.
Självklart fortsatte livet på utsidan, och självklart hade man önskat att jag hade orkat hänga på där med. Men man kan inte både äta kakan och ha den kvar, och det jag gjorde var nog det bästa för mig och bebisen där inne.
Och för mig är det viktigt att dom som står mig nära faktist förstår hur mycke dom betyder för mig även fast jag inte hör av mig varje dag, eller knappt hör av mig alls, och hur tacksam jag är för att dom har stått ut med det under den perioden.

En av dom underbara vännerna är Åsa, som jag vet har tyckt att det varit tråkigt, men ändå stått ut. För hur kul är det när ens sk bästa vän inte hör av sig, aldrig orkar ses och bara bryr sig om sig själv.
Hösten gick, en flytt till Örebro och samboliv började närma sig och jag försvann.
Några gånger under hösten hann vi ses, men med tanke på att både inte bara jobbade utan dessutom pluggade blev det inte lika många fika-träffar som man kanske hade hoppats.
Och den 12 januari gick flyttlaset. Trist för mig, men jag va självklart glad för att hon lyckades ta sig in på den utbildningen hon ville, och att hon äntligen skulle få bo nära Andreas.

Igår cirkus en månad senare va "lantisen" på besök i stor stan. Så då blev det fika på Wayne's med "lilla" mig och Tove. Mycket uppskattat från min sida iaf. Så igår blev det prat om allt från moderkakor till studielån.
Och eftersom åsa inte träffat min mage ( nu medans den är stoor) så blev den ordentligt ompysslad.
Även min navel var väldigt facinerande, (övre delen har börjat puta ut, men nedre är fortfarande ett "hål").
Och jag måste säga att det är en väldigt bisarr upplevelse att ha någon som petar en på naveln. Med kläder på vill jag påpeka, men än dock.
Tyvärr var tog ju den fikan slut den med. Och imorn åker hon hem till Örebro igen.

Idag var det sista dagen denna vecka jag satte mig på buss 179 och skumpade iväg till jobbet. Det känns alltid lite lättare att göra det när man vet att det kommer dröja ett par dagar tills nästa gång.
Självklart trist att inte träffa arbetskompisarna som man har kul med, och dom få roliga kunder som kommer. Men de väger ändå inte upp mot att slippa stå upp i timmar, den olidliga ljudnivån, stressen och resan dit.
Alla som åkt buss 179 mellan Vällingby och Kista förstår nog vad jag menar.
Men denna dag var inte allt för jobbig, lagom mycke kunder, chefen var på gott humör och bebisen for inte runt allt för mycket i magen under bussresan.
Dessutom hade jag en super trevlig kund, en söt liten tjej i 18-årsåldern som var glad och tacksam, och det sista hon sa va "Grattis i förskott". För mig va de första gången någon okänd uppmärksammat min mage utan att jag påpekat det först. Och vad glad man blir!
Självklart ser man att folk kollar när man kommer med en mage i vädret, men det är inte samma sak.

Nu ska jag försöka få något i magen, sen röra mig ner till tvättsugan och se om det finns några lediga tider när jag ändå är ledig.
Middag blir det senare som vanligt. Eftersom att vi i detta hushåll inte har några vanliga kontorstider, och min make e ganska sen om kvällarna. Men idag blir det hemmagjorda köttbullar med mos och gräddsås när han kommer hem (skulle gjort det igår, men pasta gick snabbare och jag var akuthungrig då).