Naimisen

Ännu en grå och snöig måndag att lägga på denna långa vinter. Nu är det ju min första lediga måndag, men den blir ändå tråkig, då min make jobbar hela veckan lång. Så självklart känns det som en lång väntan tills det blir helg igen.

Nu sitter jag här och äter lite spenatsoppa med ägghalvor till lunch, halvglor på tv och söker lite information hur och hur många gånger jag ska tvätta alla nya bebiskläder och lakan innan han/hon kommer.
Känner mig lite hönsig, framförallt när Conny tycker att jag tar det på så stort allvar. Barnet dör ju inte om det skulle få lite eksem.
Men det är ju första gången jag gör allt det här, och jag tror inte att det finns någon som inte vill vara den perfekta mamman.
Det börjar ju redan när man är gravid. Äter jag för lite? Stressar jag för mycket? Rör jag på mig tillräckligt? Äter jag för lite grönsaker? Är köttet för rosa? Får jag äte den här fisken?
Nu är det mest frågor kring bebisens hälsa och säkerhet utanför magen som far omkring där uppe. Och då är det skönt att Conny tar ner mig lite på jorden och säger att det kommer ordna sig.

Måndag innebär också ett nytt avsnitt av Spårlöst på tv4. Ett program som jag brukar förlja troget, och det brukar oftast sluta med massa tårar för min del.
Adoptions tankarna som jag på annonserade tidigare handlar självklart inte om att jag skulle vilja lämna bort vår bebis, men den lilla krabaten där inne har en stor innebörd till dessa tankar.
Jag har alltid vetat att den dag jag själv ska ha kommer mina funderingar till mitt urspung dyka upp. Det har dom väl till viss del gjort.

Mina föräldrar har alltid varit öppna med att jag är adopterad, det är ju lite svårt att dölja när dom är svenska och jag är från Colombia. Så för mig har det aldrig varit några konstigheter. För dom jag växt upp med har jag alltid bara varit svensk, och det är det jag ser mig som.
Frågor från andra har inte kommit förän jag blev lite äldre.
"Var kommer du ifrån?" Jag är ju svensk, men det är ju inte det man menar. När man säger att man är adopterad blir dom flesta väldigt obekväma, och nästa fråga brukar vara "hur känns det?".
Jag har aldrig haft några problem med att prata om det, jag har aldrig kännt mig annorlunda eller att det är något som saknas. Aldrig det där "tomrummet" som många på tv pratar om.
Det är svårt att förklara hur det känns att vara adopterad, eftersom det är det enda jag vet om.
Jag har aldrig funderat över att leta upp min biologiska mamma, men om någon skulle erbjuda mig möjligeheten att få träffa henne skulle jag inte säga nej.
Jag har min biologiska mamma att tacka för allt jag fått. Hon har gett mig alla möjligheter i världen. Är det något jag önskar att hon visste är att jag har det bra, att jag är oerhört tacksam och att jag inte hyser något agg alls.
En av de frågor adoptivbarnen ofta ställer i programet är "har du tänkt på mig?", detta är nog en fråga som är väldigt vanlig. Men jag tycker att den är ganska dum. Det finns ingen som kan glömma sitt barn, ett barn man har fött och förmodligen hållt i och upplevt en stor kärlek till.
Jag vet att min biologiska mamma tänkt på mig mer under alla dessa år än vad jag tänk på henne.

En adoption var den bästa lösniningen för både henne och mig, men det måste vara ett extremt svårt beslut att ta.
Mina föräldrar brukar bli irreterade när folk säger att dom gjort en god gärning att adoptera. Dom har inte gjort det för att vara snälla, utan av helt egoistiska anledningar. Dom ville ha barn, och detta var den enda lösningen för dom.
Jag tror inte att man älskar sitt barn mindre bara för att man inte fött det själv. Men ibland får jag för mig att folk tar det förgivet att man kan få barn. Man läser artiklar om unga tjejer som steriliserar sog, för att dom vet att dom "aldrig vill ha barn".
Hur orättvist är det inte då när man tänker på all den smärta mina förädrar fick gå igenom innan dom fick mig.
Jag säger inte att dom älskar mig mer heller, men jag tror att allt kämpande ger en anna ödmjukhet än vad vissa kan känna.

Det mina biologiska föräldrar gett mig är mitt utseende, mina gener. Men vad som gjort mig till den jag är är mamma och pappa. Jag kanske har lättare att ta att vara adopterad eftersom jag tror mer på det sociala arvet än det biologiska? För mig har det ingen betydelse om jag ser ut som mamma och pappa, eller mina syskon. Det är kärleken som räknas. Och jag kan klart och tydligt märka att det är min pappas dåliga humor jag har, och att min förvirring är som min älskade mammas.

Nu är det första gången i mitt liv det kommer finnas en person i min närhet som bär min DNA (första gången jag kommer ihåg iaf). Det kommer vara första gången någon kommer kunna säga att någon har mina ögon eller näsa, första gången någon är lik mig. Det är en väldigt spännande känsla, något som är helt nytt för mig. Förmodligen är det inte så många som tänker så. Men jag vet att för alla adopterade föräldrar har dessa funderingar funnits.



För 22 år sedan befann det sig en ung kvinna på ett barnhem i Bogotá. Barnhemmet hade varit hennes bostad en tid då hon inte var gift, och man ville behålla hennes graviditeten hemlig. Bebisen skulle komma den 12 mars, och då skulle hon flytta tillbaka hem till sin mor och fortsätta med studierna.
Den 22 mars föder hon en liten flicka som hon ger namnet Angela.
Ett dygn senare ringer telefonen på Bastugatan 33 i Stockholm. Pia och Pelle har fått en liten dotter, och ska komma till Colombia så snart dom bara kan. Ungefär två veckor tog det tills dom fick hålla henne för första gången.
Nu nästan 22 år senare sitter den lilla flickan i Vällingby och väntar på hennes bebis som ska komma den 14 april.
Den lilla flickan är inte så liten längre, och heter Angela Naima Kristina Furumo Abrahamsson.
Mor och dotter går i samma väntan med 22 års mellanrum. Skillnaden är att den ena gick i väntan med vetskapen att inte få uppleva sitt barns liv, och den andra går längtar efter alla milstolpar hon kommer att få uppleva detta barn passera.