Naimisen

Idag är det en nästan en vanlig tråksöndag, men bara nästan. Det är både en lite extra kul, och lite extra tråkigt på samma gång.
Jag fyller ju år imorgon, så idag blir det en för tidig födelsedagsmiddag med familjen, eftersom Conny jobbar imorgon kväll. Det var det lilla extra roliga denna dag. Det som gör det tråkigt är att det snöar!
Jag brukar varje år önska mig en snöfri födelsedag, detta ser inte ut att vara möjligt i år. Och minns jag inte helt fel var det samma sak förra året. Det kanske är möjligt att jag slipper se snön falla ner från himlen, men det kommer vara vitt och slaskigt på marken.

Igår var det riktigt fint vårväder, sol och så länge det inte blåste var det nästan varmt. Då var vi ute och kollade på nya jackor och skor till våren. Det brukar ju alltid bli en ny uppsättning med sådant såhär års. Tyvärr så blir jag alltid lite låg då det känns som att inget sitter fint nu förtiden. Magen är ivägen och jag har aldrig lust att prova något.
Vi gick i alla fall och njöt av allt som vi har att se fram emot denna vår. Alla fina vårkläder, promenader utan ishalka, grönska och självklart vårt lilla mirakel som snart är här.

Nu längtar jag först och främst efter att snön och isen ska försvinna, för nästa helg ska vi åka och hämta våran superfina Bugaboo. Sen längtar jag så tills magen är borta, den främsta anledningen är ju för att bebisen är här då men nu börjar det bli riktigt tungt och jobbigt.
Jag tycker om min mage jätte mycke, men man känner sig inte alltid lika fin som andra kanske tycker att man är, man är absolut inte lika smidig som man vill vara och dessutom har man ju något fantastiskt som väntar så jag tycker inte att det är så konstigt om man önskar att det snart var över.
Dom 24 dagar som är kvar nu till beräknad förlossning vill jag gärna ska vara just 24 dagar, varken mer eller mindre. Däremot tror jag ju inte att det kommer vara så. Det blir nog lite längre väntan, och jag kommer att bli gnällig.

De senaste veckorna har bebisen blivit så stor att den inte sparkar på samma sätt längre. Den rör absolut inte på sig mindre, snara tvärtom. Men det är mer buff och gruffande där inne. Ett knä i ena sidan, rumpan som trycker på revbena det är kanske inite det mest bekväma, men det är livstecken och dom är väldigt sköna att få.

Nu är min älskling på gymmet, snacka om slö man känner sig, han är otroligt duktig tycker jag. Jag sitter och glor på snön därute och längtar efter en underbar middag. Det som står på menyn är:

Soppa på gröna ärtor med pepparotscremé.
Ungsbakad lax med ungsbakade rotfrukter och aioli
Rödfruktsallad med mascarponecremé