Naimisen

Just nu så tror jag att både jag och Conny inte vill planera massa saker. Utan vi tar mest dagarna som dom kommer.
Vilket jag tycker är väldigt skönt. Men mitt uppe i denna väntan dyker påsken upp.
I min släkt så har vi nästan alltid firat påsken på samma sätt, och jag vet att det inte riktigt har varit samma firande i Connys familj.

De flesta jag växt upp med delar ut lite påskägg, äter lunch med familjen och sen är det väl inte så mycket mer. Och det är nog ungefär det Conny är van vid.
I min släkt samlas alla som kan hemma hos min moster för världens lunch, sen kommer påskharen, vi letar ägg och fika efter det. Det brukar alltid bli ganska mycket folk och det är alltid något av äggen vi inte hittar.

I år har vi inte ännu bestämt om vi ska delta i detta ståhej. Mest för att jag inte vet om jag orkar med det.
Däremot fick mitt besök på MVC här om dagen att börja tänka om.
Båda två blev lite oroliga över beskedet med äggvitan, vilket inte är så konstigt. Allt har ju vart så bra hittils, varför skulle just jag få en så bra och smärtfri graviditet?
Det blir ju nästan så att man känner efter extra om man inte har ont i huvudet i alla fall.
Att jag då ändrar mig är för att en av mina mostrar som ska delta på lördag kan kolla mitt blodtryck.
Vilket skulle vara skönt, då de är 13 dagar tills nästa gång jag ska till MVC nästa gång. Jag har ingen större lust att gå till vårdcentralen och betala om det inte är något.
Så vi får se, det lutar åt ett stort påskfirande. Om Conny tycker att det känns befogat.