Naimisen

Jag har alltid tyckt att föräldrar som planerar hela sina liv efter barnen är jävligt tråkiga.
Det är som att dom inte har något annat än just barnen, helt plötsligt är man inget annat än förälder, det "jag-et" som fanns innan har gått upp i rök.

Jag tänkte i alla fall inte bli så. Självklart skulle jag forsätta träffa kompisarna, vad har man vagnen till om den inte går att sova i när jag är ute sent?
Visst, det funkade de första månaderna. Då sov Neo mest hela tiden, de var inge problem att sitta ner ta det lugnt och han fortsatte sova sött i vagnen. De nattliga rutinerna fanns inte riktigt då heller, det spelade liksom ingen rol om han sov i vagnen eller i sin säng.

Nu är det andra bullar. Får inte han den sömnen under dagen han behöver blir han helt omöjlig, blir han för övertrött kan det ta timmar att få honom att somna.
Han somna i vagnen när den rör på sig, men så fort vi stannar för att ja ska få fika eller något annat så vaknar han, trots att han behöver sova mer.

Kvällarna behöver vi tillbringa hemma från 20, eftersom det är då han får sin välling och det är dags att varva ner för att somna. Kommer man hem senare och han är för trött blir natten jobbig och dagen efter helt upp-och-ner, då han alltid vaknar 08, oavsett om han lägger sig 20 eller 22.

Jag har alltså hamnat i samma båt som de där föräldrarna som var så tråkiga. Det går inte med försena kvällar om jag inte kan stå ut med en grinig kille. Och jag förstår dessa människor, det är ju inte så mycket bara för barnen utan även för dom själva.
Nu är det mest sömnen vi måste se till att få bra, och det finns ju tusen grejer man kan göra unte dagtid. Men det är så trist att inte kunna dra iväg på middag utan att få en grinis.