Naimisen

Nu tillhör man ju kategorin "ung mamma", även fast man ligger närmre gränsen till att vara för gammal för att kalla sig det. Det finns så mycket för och nackdelar med hur man än gör. Men jag skulle absolut inte vilja göra det på något annat sätt.

Tjejer är ju som mest fertila i 16-24 års åldern (har jag för mig), för att kroppen orkar med den förändringen under dessa år bättre.
Jag hade nästan inga fysiska problem under graviditeten. 6 månader efter förlossningen har jag gått ner 15,5 kg, jag gick upp 13. Vilket tjejerna i mammagruppen tycker är orättvist, då dom har en bit kvar och alla är 30+. Dom tränar dessutom regelbundet, och äter inget onyttigt. Jag tränar inte och äter precis vad jag vill. Detta skyller i alla fall dom på att jag är 10 år yngre, och jag är beredd att ta det som en bra teori.

En vän till mig fick sin första dottern när hon var 23, nu är hon 30 och har en son i Neos ålder. Hon säger att "det är en helt annan sak att få barn när man är 23, än när man är 30". Hon orkade alltså mer med sömnbrist etc, när hon var 23.

När Neo är 20 kommer jag vara 42, fortfarande inte lastgammal och jag kommer förhoppningsvis få uppleva både barnbarn och barnbarnsbarn.

Om allt går som vi vill kommer jag vara klar med barnafödandet när jag är ca 25. Då kan jag satsa på mig själv, mitt utseende. Och det är lättare att komma i form när man är yngre, dessutom tror jag att man lägger mer vikt på det.
Jag vill ju inte se sliten och gammal ut bara för att jag är mamma. Jag vill va en fräsch mamma som inte ser äldre ut än vad jag är.
Detta kommer ju att kräva att lägga sig under kniven, vilket jag har velat göra redan innan jag fick barn. Men sagt att det är ingen idé, för då kommer man få göra ett lyft sen ändå.
Jag syftar på ett "boobjob", resten kan man träna bort. I alla fall som det ser ut nu.

Hade jag då inte haft en man som är 15 år äldre än jag så hade saker sett helt annorlunda ut. Jag har alltid velat få barn innan 30, men jag hade nog varit äldre än 22. Eftersom jag inte hade ett fast jobb innan, precis blev klar med min utbildning inom ekonomi och inte får ut så mycket i föräldraersättning.
Detta hade alltså inte varit möjligt om Conny inte hade haft det jobb han har.
Dessutom är det nog så att jag kanske inte är som alla 22-åringar, med tanke på att jag tillbringat större delen av min tid med Conny de senaste 5,5 åren så har man ju formats lite.
Mitt liv har sett annorlunda ut än mina vänners, jag bodde ju bara hemma tills jag var 18, sen dess har jag bott med min make.

Jag hade nog också tänkt så att det var viktigt med utbildning, fast bostad och jobb innan barn om jag hade varit i den sitationen som de flesta i min ålder är i.
Sen är det där med "jag har så mycket kvar att göra" inte riktigt min grej.

Är man äldre och mognare är man no inte lika självisk längre som tidigare. Detta är nog bra, eftersom att den delen av mig har behövt försvinna helt. Neo går i första hand i alla lägen, detta kan självklart vara jobbigt. Och det finns stunder när man bara tänker att "är det inte min tur snart", min tur att sova, få maten serverad, en massage eller bara gå på toa.

Dessutom är det lättare att hitta vänner i samma ålder, med barn när man är äldre. Jag har haft turen att ha en barndomsvän som fick barn i januari som är lika gammal som jag, jag fick kontakt med en tjej som gick i klassen över mig på gymnasiet som fick barn i januari och sen har jag en vän som jag lärde känna när jag pluggade förra året som är 1 år äldre än jag som ska få barn vilken dag somhelst.
Visst är det inte svårt att umgås med de som är äldre heller, vi är ju trots allt vuxna och har barn och man fokuserar inte på ålder lika mycket då. Men det är så skönt att ha vänner i samma ålder som man kan dela sådana grejer med, och att faktist få vara 22 år, fast på de vilkoren man har idag.

Det är tur att jag också har så underbara och förstående vänner sen tidigare som egentlgen mest tycker att det är kul med en bebis, fast dom själva vill vänta ett tag till.

Hur som helst tycker jag livet är underbart, underbar och jobbigt men mest underbart. Och allt det där jobbiga försvinner när man ser sitt älskade barn och sin underbara man. Jag har aldrig varit lika trött som jag är nu, men jag har heller aldrig fyllts av alla dessa underbara känslor jag känner nu.