det går för fort
Sedan ett par månader tillbaka har verkligheten börjat gå upp för mig, och än med de 2 senaste veckorna.
Neo börjar mer och mer bli ett barn, om mindre än 2 månader blir han 1 år, och om mindre än ett halvår ska han börja på dagis.
Kan man inte stoppa tiden? Jag vill stanna här ett litet tag till bara. Just nu vill jag bara njuta den sista tiden av min mammaledighet och jag vill tillbringa varje minut jag har med Neo.
Jag vill inte alls fokusera på att söka jobb. Tiden är så knapp.
Det känns som tiden springer ifrån mig. Snart är det någon annan som ska tillbringa dagarna med min lilla kille.
Förstå vad stor han kommer kännas när man lämnar honom om mornarna, med en liten ryggsäck kanske, där kompisarna finns.
Det känns verkligen som det var nyss jag tyckte det var en evighet kvar. Alla sa att man skulle passa på att njuta "för det går så fort". Då försökte man njuta, men samtidigt längtade man efter varje ny grej som hände.
Jag längtar efter allt nytt och varje framsteg Neo gör, men nu vet jag också att det innebär att vi kommer närmre den dagen jag inte kommer få vara med när allt nytt händer.
Snacka om separationsångest.
Hoppas hoppas att lilla Neo mår bättre!! Jag vet själv hur jävla uppgiven man blir när man inget kan göra, vi har ju som sagt haft tre magsjukor på besök sedan december...
För Freija har det tagit ungefär en vecka innan diarréerna (ja, trevligt ord) slutat och hon kunnat äta helt normalt igen. Hon har också bara kräkts första dygnet. Det är ju som alla säger högsäsong för magsjuka nu, jag är så livrädd att Freija ska få det igen att jag knappt vågar gå utanför dörren med henne.
Trösta dig med att det inte alls är lika jobbigt för barn med kräksjuka som för vuxna... Det som ska komma kommer liksom. Nu ska jag sluta att prata snusk. Krya på er och hoppas att du får vara frisk :)
Kramar från Emilia & Freija
