Naimisen

Neo har sovit oroligt de senaste nätterna, och det första man tänker är utvecklingsfas.
Han har precis lärt sig gå, och faktiskt krypa normalt. Han hasar inte längre på rumpan.

Utvecklingsfaserna är ett väl använt ord, men inte såpopulärt hos oss småbarnsföräldrar.
Det finns inget man kan göra åt det, och det är väldigt jobbigt just under dessa faser, sen när det är över och barnen utvecklats är man stolt.

Aja, jag trodde att det var en fas, tills jag kände i munnen på min lilla stackare. Två kindtänder som spruckit fram. Inte konstigt han har ont.