Naimisen

En av dom saker man, eller i alla fall inte jag, funderade på innan vi fick barn var det där mad att det hela tiden är någon annan som faktiskt bestämmer allt.
Trots att bebisar är så små så kretsar ju allt kring deras behov.
Nu är det inte så att jag inte fattade att det är så att hans behov går före mina.
Utan det jag menar är att det inte funkar att ha en dålig dag när man bara vill ligga på soffan och vara sur och trött.

Trots att ja kanske inte är på världens bästa humör måste jag ju underhålla Neo, mata och byta på honom.
Det finns liksom inte utrymme för mig att bara sitta ner och fundera på livet, eller på mig. Tankarna handlar alltid om Neo, hushållet, om det finns mat hemma etc.
När Neo väl sover är det massa andra saker som ska fixas.

Trots att det kan kännas tufft ibland, tycker jag inte att det är något emot det första månaderna.

Från att gå från att egentligen bara ha sig själv att ta hand om, självklart Conny med, men han är ju vuxen, till att sitta fast här hemma med en liten bebis vid bröstet.
Det är en rätt stor omställning.

Jag tillhör en av dom mammor som tyckte att det var rätt tufft att amma. Det var tufft att sitta fast, och det kändes som man inte längre bestämde över sin egen kropp. Det kändes som man egentigen bara fanns till av en anledning.
De första månaderna var självklart helt underbara, men tuffa på grund av sömnbrist och allt annat.
Det är nog dom månaderna som jag såg fram emot att börja jobba som mest. Jag längtade efter mer tid att bara få vara själv, och få vara mig själv.
Om det var för att allt sånt kändes så långt borta, eller för att jag kände mig så fast vet jag inte.

Hur som helst tyckte jag att det var så skönt att börja introducera mat. Behovet av egentid minskade ju mindre jag ammade.
Jag vet hur vissa mammor får separationsångest när dom slutar amma, att dom tycker att det är jobbigt att barnet inte är beroende på samma sätt av dom längre, men så kände jag inte alls. Är det något fel på mig?

Nu längtar jag inte alls efter att börja jobba, utan jag vill få vara med min lilla stora prins jämt.
Fast det tror jag inte har så mycket med amningen att göra, utan mer att jag faktiskt känner att tiden går alldeles för fort.

Trots att jag tyckte att det var jobbig, så skulle jag inte gjort det på något annat sätt. Det handlar om några månader av livet. Jag tror att amning är det bästa för barnet, både näringsmässigt och närheten man får.
Och blir det fler barn kommer jag även att amma dom, om det fungerar.

Jag dömmer absolut inte folk som inte ammar, vare sig det är självvalt eller om det bara inte har fungerat.
Man får göra det som passar bäst för just sig själv.