MVC vecka 25

I torsdags var det alltså dags för mitt tredje besök hos barnmorskan.
Förutom det vi undersökte sist så kollade hon även HB (järnvärdet), socker både i urin och blod, om de finns spår av äggviteprotein i urinen och SF-mått (måttet mellan överkanten av blygdbenet och överkanten av livmodern.
Jag fick även ett intyg, som säger att min graviditet är normal och när jag är beräknad, så jag får flyga till London på torsdag.

Alla tester såg helt normala ut.

V 24+5
Blodtryck: 110/65
HB: 130
Socker: 6,3
SF-mått: 24 cm
Bebis hjärta: 143 slag/min
Vikt: +6 kg

Nästa besök blir om cirka en månad.
Efter det besöket tror jag att besöken istället kommer med ungefär 2 veckors mellanrum.


Vecka 25

Denna vecka ansträngde jag mig lite mer och bad älsklingen ta en bild.
Den växer!




För magen

Jag har nästan sedan inskrivningen på mödravårdcentralen ätit Niferex, ett järntillskott, då mina inre järndepåer var väldigt låga.
Dessa tabletter kommer jag äta graviditeten ut och kanske fortsätta med ett tag under amningen.
Magen blir verkligen katastrof av dessa tabletter, som om man inte väldigt lätt blir hård i magen av att vara gravid (ursäkta infon), så blir det ännu värre av dessa.
Det gäller alltså att försöka balansera upp detta med rätt kost.
Nyponsoppa, torkad frukt, fibrer och mycket vatten.

Nu har jag hittat något som passar mig perfekt till frukost när det är stressigt, Axa Great Apple Cinnamon.
En havregrynsgröt med linfrön, solroskärnor, äppelbitar och kanel.
Super god och man behöver bara blanda den med hett vatten och låta den stå 1 minut.


Jobb och gravid

Idag går jag in i vecka 24, jag har alltså gått 23 hela veckor och det är bara 17 veckor kvar.
Min plan är att jobba heltid till och med vecka 36.
Hur svårt ska de vara att klara av?!
Jag har ju ett kontorsjobb, är ung och vi går dessutom mot ljusare tider.

Min barnmorska säger att det är ett bra mål, men att jag inte ska sätta någon stolthet i det om jag inte orkar.
Redan nu känner jag att hjärnan är helt mosig framåt eftermiddagen, energin är totalt bortblåst.
Inget jag självklart inte står ut med.
Men har jag satt ett för högt mål?
Kommer jag verkligen orka jobba heltid i tre månader till?

Det återstår att se. Jag vill inte behöva bli sjukskriven, slippa gå hemma och bli rastlös.
Jag vill vara en av de där super fräscha , energifulla mammorna.


121 dagar kvar

Magen är nu oundviklig, men de kanske inte är så konstigt, är ju trots allt bara 121 dagar kvar till beräknat datum.
Jag är alltså i vecka 22+5.


Magen 21+2

Lilla magen bara växer


MVC vecka 21

Besöket hos barnmorskan gick bra.
Vi kollade mitt blodtryck och lyssnade på bebis hjärtljud.
Jag fick även de papper som ska skickas in till försäkringskassan och provsvaren som ska med till förlossningen.
Nästa besök blir om en månad.


V 20+6
blodtryck 106/70
Bebis hjärta: 145 slag/min
Vikt: +3 kg


Första dagen...

..som helt officiellt gravid. Känns skönt och nervöst.
Herregud, varför är jag nervös?
Tror jag någon kommer tycka jag är en dålig människa? Eller att folk ska se mig annorlunda? Kommer någon tafsa på magen?
Jag vet inte varför egentligen, hatar att göra stora grejer av det här.
Fem minuter tills jag kliver in på kontoret.


Vecka 21

Jag har nu passerat vecka 20+0, alltså gjort 50%.
det känns som magen sagt poff den senaste veckan och växt en del.


Officiella

Okej, riktigt officiellt är de ju inte förrän man lägger ut det på Facebook, men nu känner jag att jag kan öppna min blogg.
Igår berättade jag nämligen för min chef, vilket jag haft ångest inför.
Det gick super, jag har ju verkligen en bra chef, så jag borde inte trott annat.
Nu är de bara kollegorna kvar och sen Facebook.


Världens hungrigaste

Rubriken är kanske något överdriven, men så känns de.
Jag sitter på tuben på väg hem från jobbet, och de känns som jag inte ätit på ett dygn.
Samma sak varje dag.

De känns som jag inte gör annat än att äter. En vardag ser ut ungefär så här i matväg.

06.30 frukost nr 1, oftast fil och flingor
08.30 frukost nr 2, två mackor och te.
10.30 frukt
11.30 lunch, lunchlåda eller restaurang
14.00 mellanmål, två knäckemackor
16.00 frukt
18.00 middag
21.00 kvällsmat, fil och smörgåsar

Där mellan slinker de ner en och en annan kaka, men jag hinner alltid bli jätte hungrig mellan målen.

Hur ska jag göra? De kan bli väldigt dyrt att va gravid.


Lilla magen

Tänkte bjuda på en bild på magen från i fredags 19+0.
Min mini-mage, längtar ju efter gravidmagen.

 


Ultraljud

I fredags var det dags för RUL (rutin ultraljud) som man gör i cirka vecka 18.
Då undersöker man så bebisen växer som den ska, att urinblåsa, hjärta, njurar, hjärna, fingrar, tår, ja egentligen att allt sitter där de ska och ser normalt ut.
Man mäter även bebisen för att beräkna BF (beräknad födsel), genom att mäta huvudet och lårbenet.

Jag vaknade hur som helst redan vid 05.00 och kunde inte somna om.
Trots att vi redan sett bebis en gång så finns ju alltid oron att något ska vara fel.
Dagen sniglade sig fram.
14.30 var de äntligen dags, vi var sena, jag var tok kissnödig men de fick gå.

Känslan av att äntligen få se sin lilla bebis är obeskrivlig. Allt såg fint ut, och vi fick ett nytt datum för beräknad ankomst, 27 juli.
Vilket innebär att jag idag är i vecka 19+2 och inte 18+4 som vi trodde.

Så kom vi till en av de delar jag oroade mig för.
Trots att den inte riktigt ville visa sig så fick vi reda på att det är en liten lillebror vi väntar.
Blev jag besviken? Inte ett dugg, det är total lycka. Neo ska få en bror som han kommer ha det så roligt med, Älsklingen en liten hockeyspelare att busa med och jag får en till liten prins.

Mitt älskade Lillhjärta!

 


Pojke eller flicka?

Man kan spekulera i all oändlighet känns de som. Får vi en liten kille till eller blir det en sessa denna gång?
Jag har precis gjort tre tester på nätet, dom är i och för sig kanske inte så trovärdiga, men två av tre visade på en tjej.
Med Neo så kände jag på mig att det var en kille, men nu har jag ingen direkt känsla utan det varierar från dag till dag.
Rent statistiskt sett så är det nog en kille fyra av mina sex mammakompisar som har de senaste månaderna eller ska få tjejer nu i år, de andra två som är gravida vet inte.
Inom en vecka så lever vi förmodligen inte i ovisshet något mer.

Spelar det någon roll? Absolut inte!
Visst, jag ska inte hymla med att vi hoppas på en liten tjej, men oavsett vad så vet jag att detta barn kommer bli så älskat av oss lika mycket som sin storebror.

Det kanske låter konstigt detta, men jag är rädd. Rädd för att jag kanske känner en viss besvikelse över att det blir "fel" kön.
Inte rädd över att det kan bli en kille, för i slutändan vet jag ju att det inte spelar någon roll.
Det är bara att jag inte vill känna mig som världens skit för att jag kanske kommer känna besvikelse, för det är ju ett mirakel det som växer i mig.
Suck, va invecklat det blir och vad svårt det är att förklara.
Jag har alltid föreställt min familj som en typisk familj på fyra personer, storebror och lillasyster.
Samtidigt som jag ser det så ser jag mig själv som en typisk "pojk-mamma".

Lillhjärtat, oavsett vad du har mellan benen kommer vi älska dig så högt.


So far

Den 24 november började alltså resan igen. Efter att ha sovit sådär lagom oroligt, mest på grund av nervositet inför ett test, så smög jag mig in på toa med ett test och en mugg.
Nästan på en gång dök de där magiska andra strecket upp.
Lycka!

Fast egentligen började allt redan en vecka tidigare. Illamåendet, de ömmande brösten, mer andfådd och molvärken, men ändå vågade jag inte tro.

Nu när det väl inte var någon tvekan fick Älsklingen självklart veta, men även två av mina vänner. Jag är verkligen sämst på att hålla mig.
Vi bestämde oss för att berätta för våra familjer vid jul.

Mitt illamående fortsatte och blev bara värre och värre. Jag mådde absolut inte såhär illa med Neo, och det började ju mycket senare. Fruktansvärd växtvärk i livmodern, bröst som kändes som två blåmärken, flåset efter några trappsteg och tarmar i totalt upprorstillstånd, visst är man glad över livet i magen men fy vad det känns tufft.
Jag slapp i alla fall kräkas, men efter några veckor med konstant illamående så är det inte roligt längre.

27 december var det dags för inskrivning och även VUL (vaginalt ultaljud, eftersom man så tidigt inte ser så bra med vanligt ultraljud). Vi fick se vår bebis, och ett litet hjärta som tickade. Helt fantastiskt!
Startvikt på 62 kg (numer -2 kg)
HB- 140
Lågt blodtryck och bra sockervärde (kommer inte ihåg siffrorna nu).

Nu började även bäckenet och ligamenten göra sig till känna. Kan man få foglossning så tidigt?!

Någon gång här i vecka 10-11 börjar illamåendet ge med sig, men de andra kvarstår.
Mår egentligen bara illa när jag blir hungrig och när jag är för trött.
Jag börjar känna mig mer som en människa, men tröttheten kvarstår.
Jag får även reda på att järndepåerna(?!), som jag aldrig hört talas om tidigare, är väldigt låga.
Vilket innebär att jag redan måste börja med järntillskott.

Allt som allt har denna graviditet både haft sina fina stunder men även sina jobbiga.
En av de saker jag kommer ihåg från förra gången är hur jag inte längre orkar med den där sociala biten.
Jag vill bara vara hemma, inte träffa någon annan än mina killar, jag har ingen lust att äta ute..utan den kraftansträngning jag gör blir att vara social och orka en hel arbetsdag.
Nu börjar det bli lite bättre, men i lagom mängder.

Har nu nått mitt första delmål är idag gravid i vecka 11+5, alltså är 12 gränsen passerad.
2 mars är nästa delmål, nämligen RUL (rutinultraljud, de alla gör i cirka vecka 18) då får man ett slutgiltigt datum för beräknad förlossning (BF) och möjligtvis även veta vad det är som döljer sig där inne. Längtar!

Ett långt inlägg blev de, men nu är det gjort.

 


11+5

Snart är första delmålet passerat, de första 12 veckorna.

Självklart dokumenterar jag magen med bild varje vecka, men än så länge har jag bara blivit mindre svullen och det finns inte så mycket mage att fotografera.
Fast jag måste ju ha en magbilds-premiär här i bloggen.
Så jag bjuder på en bild från idag.

 


Glam-mamma-dag

Finns de sånna dagar där man känner sig som en riktigt glamourös mamma?

Igår hade jag en dag när jag kände mig "glowing" har haft ett par sådana dagar nu.
Jag går och småler över vad som växer i min mage, jag känner mig relativt snygg och fräsch.

Så kommer man hem glad och nöjd trots att man jobbat över 1,5 timme och finner Neo i badbaljan med förklaringen att han kräkt ner sig själv.
Där försvann skimmret, och kräksjukan var ett faktum.
Så idag tillbringas dagen i mysbyxor, hemma med en sjukling och de enda jag hoppas på är att jag ska slippa smittas, men vad är oddsen för de?


Det nya livet

Så var vi här igen, hemligheten som inte alla bör veta just nu att vi ska få barn igen.
Den nio månader långa resan, som inte längre är nio månader utan 207 dagar som de är beräknat just nu.

Den 24 november 2011 fick vi reda på att vår lilla prins ska bli storebror och vi ska bli föräldrar igen.

Många känslor och tankar har farit genom huvudet sedan dess.
Framförallt en enorm lycka, men även dåligt samvete och oro.
Hur ska detta gå? Hur ska Neo ta de? Hur ska jag kunna älska detta barn lika mycket som Neo? Hur blir de med jobb? Boende?
De dåliga samvetet över att jag inte orkar leka med Neo som innan, att jag legat däckad på soffan på grund av trötthet och illamående.
Jag vet att allt kommer lösa sig, men de är svårt att låta bli att oroa sig.

Jag älskar dig redan Lillhjärtat, även fast jag inte vet vem du är.


RSS 2.0