Naimisen

En sammanfattning av förra veckans sista dagar, eftersom jag varit så slö och inte orkat skriva.

Torsdagen va ganska lugn. Jag tog mig hem till mamma och pappa i Norrviken vid 13 tiden. Hungrig som jag var anlände jag till ett tomt hus, och en tom kyl. Så de fick räcka med flingor, mjölk och lingonsylt.
Sen dök min kära lillebror Hannes upp. Alltid lika trevligt att få lite tid bara han och jag, så man får höra om allt som händer i hans liv.
Mamma och jag åkte och shoppade lite mat i Sollentuna centrum, och ett 2-pack leggings till den gravida kvinnan.
De är jobbigt att inte få på sig kläderna man vill ha, och nu är det så pass nära att det känns onödigt att springa och köpa massa nya kläder för den sista tiden.

Sen blev det en mysig familjemiddag, då även min underbara farmor kom. Eftersom farmor är sjuk kan det ibland vara lite jobbigt att träffa henne. Allt beror på hur det är just den dagen, när det är bra så är hon glad och självklart får man samma frågor tusen gånger men det är inte så farligt. En dålig dag då kommer hon knappt ihåg vem pappa är. Hon känner igen honom, men tror ofta att det är farfar. Dom dagarna är lite jobbiga, när man ser hur min söta farmor bara försvinner. Alla underbara minnen vi har av henne, som hon inte kan komma ihåg. Hon är fortfarande lika snäll och alltid glad, men den dag hon inte finns mer är det ju dom fina minnena man vill ha kvar.
Men i torsdags var en hyfsad dag, hon kom ihåg vem man var. Däremot hade hon svårt att förstå att hon blivit gammal, att hon inte gick i skolan längre och att både hennes föräldrar och min farfar inte längre lever.

Fredagen var jag uppe med tuppen. Eller jag var uppe redan vid 8, vilket är väldigt tidigt för mig. Och denna morgon bar det av till Sollentuna igen. Tyvärr av en tråkigare anledning denna gång.
Min släkt är ganska stor som den är redan, men sen sådana som jag växt upp med, och som jag räknar till min släkt utan att det finns några blodsband. En större del av dessa människor är familjen Danielsson, en stor släkt, några har man en närmre relation med än andra, men ändå är det familj.
Överhuvudet i familjen Danielsson var Katarina, en stark och envis kvinna som blev nästan 90 år. I fredags begravdes hon i Silvedalskyrka och det var en jätte fin begravning.
Hon var en av dom jag träffat mindre, men det är så sorgligt att se människor som betyder så mycket vara så ledsna.
Jag brukar alltid kunna hålla tillbaka tårarna, men denna gång brast det. Om det är hormonerna eller att se alla hennes vuxna barn och barnbarn i tårar som gjorde det vet jag inte, förmodligen var det en kombination.

Dagen var inte bara sorglig, utan självklart full av kärlek. Efter begravningen var det lunch, då det hölls en del tal. Med många goda minnen av Katarina. Och även fast det var en sorglig anledning till att alla samlades, var det samtidigt väldigt trevligt att träffa alla.
Många gladdes åt babyboomen som var uppenbar i detta sällskap. Emilia var där med hennes underbara Freija som snart är en månad, och Viktor och Linnéa hade med sig Danilo som redan är fem månader. Sen var det jag och Anna som beräknas föda med en veckas mellanrum.
När man ser dessa små underverk kan man inte låta bli att bara längta tills det är ens egen tur.

På kvällen blev det Farsan på bio. Så det blev många fällda tårar och även många skratt under den dagen.

Lördagen var mysdag för mig och C. OS invigning, myskläder och lättlagad mat var det som gällde hos oss.

Alla hjärtans dag i söndags blev inget avancerat jippo. Jag gick upp, bjöd min stora kärlek på amerikansk frukost och massa pussar. Och bli alldeles förvånad när han drar fram en röd liten ask, jag förväntade mig inget annat än bara mys men det är min C. Ett jätte fint silverarmband, han är alldeles för snäll. Får så dåligt samvete när han springer och handlar saker till mig, och det enda jag gör är frukost. Men då får jag påminna mig själv att det är tanken som räknas, och hade jag kunnat hade jag gett honom hela världen.
Så nu har vi averkat vår fjärde hjärtansdag tillsammans, och jag ser framemot många fler.

Idag har jag jobbat, och kommit fram till att jag bara har två veckor kvar. Jätte skönt, fö det börjar bli lite för tungt. Connys fördelsedagspresenter är fixade och jag hoppas verkligen att han kommer tycka om de. Det är svårt att ha en kräsen make och en begränsad budget. Jag vill ju ge honom allt de finaste, och nu när vi varit tillsammans i nästam fem år blir det inte lättare. Men han brukar bli glad.
Nu sitter jag och magen och lyssnar på lite svenska visor och försöker vila lite.