Naimisen

Jag vet inte de kanske bara har med att julen är på intåg att göra, men trots att jag är slut, att båda jobbar mycket så är de massa kärlek som florerar.
Jag älskar min familj så mycket och njuter av varje sekund tillsammans med Älsklingen och Neo.

Har en liten nyhet, men den tänker jag hålla på ett litet tag till.

För 2 år sedan var 1 januari andra dagen på vår bröllopsresa. Nygifta, super kära i paradiset Koh lak, Thailand.
Många timmar spenderades på stranden med hörlurarna i örona. För tillfället i all kärlek och bröllops yra hade jag då snöat in på "Lay all your love on me" ur filmen Mamma Mia.
Den fyller hjärtat med all kärlek och får det att sprätta i bena. Jag hade ju precis stått där och lovat att ge Conny all min kärlek, och han hade gjort detsamma för mig.

2 år senare har kärleken växt, och vi ger den inte bara till varandra utan även till vår son. Han som är hälften mig och hälften Conny, men kärleken mellan oss har inte blivit mindre för det snarare tvärt om.
Nu när dom visar Mamma Mia på tv så känns det som igår vi var där, nygifta och bara vi två.

Sonen har precis somnat, vi har tryckt i oss hemmagjort pizza och godisskålen står på bordet.
Jag har en trött men stolt karl här hemma, dom vann med 9-2, var av 1 av målen gjorde Conny.

Nu ska jag krypa ner i soffan och bara mysa. Hoppas ni får en lika trevlig lördagskväll!

Eftersom resan kostar en del har vi sagt att vi inte ska fira bröllopsdagen i år. Trist!
Sitter nu och försöker komma på något litet ändå, vi får se vad det blir för något.

Tänk att man vara så lycklig. Jag har en underbar man och en fantastisk son, som ger mig massa kärlek.
Kan man begära mer?!
För oss är det verkligen tills döden skiljer oss åt, ingen av oss tvekar på det.
När lilla Neo kom blev kärleken bara större. Och när jag ser dom mysa och skratta tillsamans fäler jag en tår av glädje inombords.

Tänk vad lyckligt man kan skatta sig när man varje kväll går och lägger sig brevid personen man kan säga "God natt älsklingen, älskar dig!" till, och känna att man värkligen menar det.
Och att vakna på morgonen brevid samma person, som då ligger och myser med en fantastisk son.

Nu förtidedn brukar folk fråga om Neo är det bästa som hänt mig, och till viss del är han ju det. Men samtidigt känner jag att Conny är det bästa som hänt mig. För utan honom hade Neo inte funnits, och det är ju hela grejen att jag är så kär i Conny och att vi har en helt underbar son tillsammans som är det bästa som hänt mig.

Jag och Conny är så lika, så jag kan säga vad han tänker innan han sagt det och tvärtom. Och för det mesta tycker vi likadant. Det kanske låter tråkigt, men det är otroligt skönt.
Och jag tycker fortfarande efter 5 år att det bästa är att bara få vara, så skönt att man inte måste göra massa saker hela tiden för att hålla förhållandet vid liv.
Det bästa är att jag vet att han känner likadant.

Mamma brukar alltid säga att det är så underbart att se att efter alla dessa år så tittar han fortfarande på mig som om han var nykär.

Min älskade man och underbara son är de finaste jag har, och det värmer i hela kroppen när jag tänker på hur bra jag har det.

Idag har jag och Conny varit tillsammans i 5 år. Det känns helt underbart. Även fast det känns som tiden går fort, känns det som han funnits vid min sida jämt.
Alla förhållanden går ju upp och ner, vårat har mest gått upp. Redan när vi blev ett par kände jag att han var mannen i mitt liv, och för varje dag som går förstärks den känslan.

När vi först träffades var det mest för att ha lite kul. Men ganska snabbt insåg vi båda att det var mer än så.
Conny var inte så säker på att han ville utveckla detta, med tanke på en åldersskillnad på 15 år och att jag fortfarande var så ung, så kände han sig osäker på att mina känslor var äkta. Men jag fick min chans att motbevisa honom.

Nu är det alltså 5 år sedan och 2 år sedan han gick ner på knä på en strand i Grekland och friade till mig.
Jag är världens lyckligate som får dela mitt liv med honom

Hur ska vi då fira detta? Egentligen inte alls. Vi har numera våra bröllopsdagar vi firar, ska man fira allt kommer det inte finnas några mer överraskningar att ge honom snart.
Han fick ett litet kort med några ord från hjärtat, och jag ska försöka hinna fixa en trevlig middag till helgen.
Idag jobbar han ju och är inte hemma förän sent. 

Det är ett så glamoröst liv man har som nybliven mamma. Iofs lever man som på små moln av lycka, och molnen kanske är rosa men jag själv är nog inte det.
Och visst blir det mycket mys och härliga stunder, men det är tur att lilla Neo struntar fulständigt i hur skitigt mitt hår är, eller om jag har ner kräkta kläder.

Inte för att jag hade förväntat mig att vardagen skulle bestå av champange och bubbelbad. Men jag har alltid sagt innan att bara för jag blir mamma så ska jag inte sluta bry mig om mitt utseende. Detta stämmer till en viss mån, en väldigt liten sådan än så länge.

När jag går här hemma om dagarna blir det inte så mycket att man faktist bryr sig om vad man sätter på sig. Risken är ju ändå att man blir nerkladdad med mjölk eller kräk, eller kanske blir nerkissad. Jag varken orkar eller har tid att tvätta och föna håret så ofta som ja skulle vilja, än mindre raka bena. Och de mörka ringarna under ögona, som tyder på sömnbrist, är inget man lägger ner tid på att dölja. Istället får man passa på att göra sig lite fin när man ska ut och träffa folk.

När livet ser ut såhär är det tur att man har en man som är så fruktansvärt kär i en. Det är klart att man inte ska sluta älska någon bara för att man har en period då man liksom inte orkar. Men samtidigt kan det väl inte vara kul att komma hem till någon som ser ut som man gör.
Min älskade Conny är bäst. Han pussar på mig även om jag luktar kräk och tycker jag är det vackraste i världen även om det ser ut som jag inte sovit på flera dygn. Han masserar tillochmed mina ben även fast dom är stubbiga.
Det är kärlek.
Jag är så tacksam över allt han gör, och jag skulle göra precis samma sak om situationen var omvänd.

En sammanfattning av förra veckans sista dagar, eftersom jag varit så slö och inte orkat skriva.

Torsdagen va ganska lugn. Jag tog mig hem till mamma och pappa i Norrviken vid 13 tiden. Hungrig som jag var anlände jag till ett tomt hus, och en tom kyl. Så de fick räcka med flingor, mjölk och lingonsylt.
Sen dök min kära lillebror Hannes upp. Alltid lika trevligt att få lite tid bara han och jag, så man får höra om allt som händer i hans liv.
Mamma och jag åkte och shoppade lite mat i Sollentuna centrum, och ett 2-pack leggings till den gravida kvinnan.
De är jobbigt att inte få på sig kläderna man vill ha, och nu är det så pass nära att det känns onödigt att springa och köpa massa nya kläder för den sista tiden.

Sen blev det en mysig familjemiddag, då även min underbara farmor kom. Eftersom farmor är sjuk kan det ibland vara lite jobbigt att träffa henne. Allt beror på hur det är just den dagen, när det är bra så är hon glad och självklart får man samma frågor tusen gånger men det är inte så farligt. En dålig dag då kommer hon knappt ihåg vem pappa är. Hon känner igen honom, men tror ofta att det är farfar. Dom dagarna är lite jobbiga, när man ser hur min söta farmor bara försvinner. Alla underbara minnen vi har av henne, som hon inte kan komma ihåg. Hon är fortfarande lika snäll och alltid glad, men den dag hon inte finns mer är det ju dom fina minnena man vill ha kvar.
Men i torsdags var en hyfsad dag, hon kom ihåg vem man var. Däremot hade hon svårt att förstå att hon blivit gammal, att hon inte gick i skolan längre och att både hennes föräldrar och min farfar inte längre lever.

Fredagen var jag uppe med tuppen. Eller jag var uppe redan vid 8, vilket är väldigt tidigt för mig. Och denna morgon bar det av till Sollentuna igen. Tyvärr av en tråkigare anledning denna gång.
Min släkt är ganska stor som den är redan, men sen sådana som jag växt upp med, och som jag räknar till min släkt utan att det finns några blodsband. En större del av dessa människor är familjen Danielsson, en stor släkt, några har man en närmre relation med än andra, men ändå är det familj.
Överhuvudet i familjen Danielsson var Katarina, en stark och envis kvinna som blev nästan 90 år. I fredags begravdes hon i Silvedalskyrka och det var en jätte fin begravning.
Hon var en av dom jag träffat mindre, men det är så sorgligt att se människor som betyder så mycket vara så ledsna.
Jag brukar alltid kunna hålla tillbaka tårarna, men denna gång brast det. Om det är hormonerna eller att se alla hennes vuxna barn och barnbarn i tårar som gjorde det vet jag inte, förmodligen var det en kombination.

Dagen var inte bara sorglig, utan självklart full av kärlek. Efter begravningen var det lunch, då det hölls en del tal. Med många goda minnen av Katarina. Och även fast det var en sorglig anledning till att alla samlades, var det samtidigt väldigt trevligt att träffa alla.
Många gladdes åt babyboomen som var uppenbar i detta sällskap. Emilia var där med hennes underbara Freija som snart är en månad, och Viktor och Linnéa hade med sig Danilo som redan är fem månader. Sen var det jag och Anna som beräknas föda med en veckas mellanrum.
När man ser dessa små underverk kan man inte låta bli att bara längta tills det är ens egen tur.

På kvällen blev det Farsan på bio. Så det blev många fällda tårar och även många skratt under den dagen.

Lördagen var mysdag för mig och C. OS invigning, myskläder och lättlagad mat var det som gällde hos oss.

Alla hjärtans dag i söndags blev inget avancerat jippo. Jag gick upp, bjöd min stora kärlek på amerikansk frukost och massa pussar. Och bli alldeles förvånad när han drar fram en röd liten ask, jag förväntade mig inget annat än bara mys men det är min C. Ett jätte fint silverarmband, han är alldeles för snäll. Får så dåligt samvete när han springer och handlar saker till mig, och det enda jag gör är frukost. Men då får jag påminna mig själv att det är tanken som räknas, och hade jag kunnat hade jag gett honom hela världen.
Så nu har vi averkat vår fjärde hjärtansdag tillsammans, och jag ser framemot många fler.

Idag har jag jobbat, och kommit fram till att jag bara har två veckor kvar. Jätte skönt, fö det börjar bli lite för tungt. Connys fördelsedagspresenter är fixade och jag hoppas verkligen att han kommer tycka om de. Det är svårt att ha en kräsen make och en begränsad budget. Jag vill ju ge honom allt de finaste, och nu när vi varit tillsammans i nästam fem år blir det inte lättare. Men han brukar bli glad.
Nu sitter jag och magen och lyssnar på lite svenska visor och försöker vila lite.