Naimisen

Min son har blivit en riktig drama queen. Får han inte som han vill, om han snubblar eller bara vill ha uppmärksamhet låtsas gråter han.
Ibland lägger han sig ner och sparkar i golvet dessutom.
Jätte gulligt dom första tre gångerna.
Lyckades fånga en bild med den fantastiskt glada minen.

Förövrigt hittade jag äntligen denna jumpsuit, som ja letat efter i rätt storlek på alla H&M i Stockholm (känns de som).
Fanns bara i små storlekar eller fel färg. Så mysig, kommer bli en favorit.

 

 

Neo ligger just nu på mig och sover. Helt underbart mysigt, men jag hade tänkt att hinna fixa lite saker under tiden han sov.
Har inte mage att riskera att väcka honom heller.

 

 

 

 

 

Vi är på väg ut i det fina vädret, Neo ät otålig och står och gnäller vid dörren.

Tänkte hinna slänga in en dagens Neo.

Hoodie och jeans från Zara, kängor från H&M

 

Neo är helt fantastisk, säger jag som är så opartisk.
Jag har världens finaste son, som jag är så otroligt stolt över.
Han har inte ens gått på dagis i en månad, och redan märker vi skillnad i hur han är.
Det är underbart att se, han sitter och "sjunger" och i och med att han kan rörelser till några sånger så förstår jag precis vad det är han sjunger på.
Självklart är det mycket annat han tagit med sig från dagis både bra och dåliga sidor, men jag tänkte göra en 18 månaders up-date om ett par veckor.

Det jag tänkte på nu var allt beröm jag får när jag hämtar honom på dagis. Alla säger att allt går så bra, han är så glad och duktig. Det värmer i hela kroppen attfå bekräftat det man vill höra.
Dom berättar om hur han springer efter de äldre barnen, när de tagit en leksak från honom, och han ger sig inte förän han fått tillbaks det dom tagit.
Visst ska han lära sig att dela med sig, men lärarna skrattar bara och tycker han är super modig.
Idag när jag kom och hämtade berättade en av lärarna att han är oerhört bra på att ta kontakt med de andra barnen.
Även fast han inte kan prata ordentligt går han fram och ler och visar på att dom är vänner.

Världens finaste Neo, mammas stolthet.

Neo är ingen bebis mer, utan numera ett dagis barn. Det känns sjukt, men också bra.

Det hela började förra måndagen, den 29 augusti. Jag gick och lämnade mina killar på dagis för inskolning.
Allt hade gått bra och dom blev mycket glada när jag hämtade dom igen på eftermiddagen.
Neo slocknade tidigare än vanligt, helt slut av alla nya intryck.
Under natten blev han het som en kamin och vi konstaterade 39 graders feber. En bra början alltså.

Sen körde vi igång med inskolningen på fredagen igen, måndag och tisdag var jag med honom och igår, onsdag, var första dagen själv.

Stackarn såg lite chockad ut när vi lämnade honom, men allt hade gått bra. Han hade knappt märkt att vi inte va där, ätit(lite) och sovit som alla andra.
När vi kom och hämtade honom blev han jätteglad och berättade (på sitt språk) hela vägen hem vad han hade gjort.

Idag hade de gått ännu bättre, han hade ätit massor, sovit länge och varit ute och lekt i regnet. Det känns så otroligt skönt att allt funkar.
Min lilla bebis är så stor.

Kom på att det var länge sedan jag berättade om Neos utveckling.
De händer mycket på alla plan.

På den sociala biten är han sig lik. Han älskar andra barn, gärna lite äldre, och ska alltid vara med och leka.
Han babblar som tusan, trots att ingen förstår riktigt vad han säger.
Däremot har han börjat bli mer reserverad mot andra nya vuxna, men de går snabbt över och sen är han bästis med dom också.
Det bådar gått inför dagis starten om mindre än 2 månader.

Känslomässigt har den hänt mycket. Han pussas och kramas för att visa att han gillar oss, och även andra barn och vuxna han tycker om. Bebisar har han förstått är små och man ska pussa och klappa på dom. Men vilket humör han har. Neo är i någon form av trotsålder, kan man vara de såhär tidigt?
Får han inte som han vill sätter han sig ner och skriker. De behöver bara vara en sån sak som att en dörr är stängd. Det bådar inte gott.
Conny lämnade honom här om dagen till några vänner ett par timmar (som Neo träffat massa gånger). Eftersom jag hämtade honom så sågs inte Neo och Conny förän på morgonen. Då var Neo jätte sur på Conny och slog honom.

Det där med att koppla samband är också en bit som det har hänt så mycket på. Vill Neo gå ut hämtar han sina skor eller mina nycklar och ställer sig vid dörren. Han vet att när de prasslar i en påse är det något gott på gång.

Motoriken går också framåt. Han klättrar på allt, han springer omkring som en galning, han har lärt sig skruva på korkar på flaskorna, stoppa i mobilladdaren i telefonen, han har lyckats klättra upp i vagnen själv några gånger.
Fast det absolut största framsteget är att han äter helt själv med bestick, och får han inte de då äter han inte alls.
Nästan inget kladd längre och det mesta hamnar i munnen.

Utseendet har börjat bli mer ett litet barns än en bebis. Proportionerna börjar bli bättre. Trots att han känns större är han fortfarande en storlek 74, och väger nog inte mer än 10 kilo.

Några ord till har det blivit nu, förutom mamma, pappa, lampa, titta, där, voff så är numera kaka och list ord i hans förråd. Namnam och häst är också ord som är på g, men som han inte riktgt fått till än.
Han är otroligt bra på att uttrycka sig och visar precis vad han vill hela tiden.

En sak till är att nappen används enbart när de ska sovas. De känns bra att han inte saknar den.

Bada är det bästa som finns..

..och glass är gott

Lite sommarbilder tagna med telefonen.

Det dåliga bloggandet beror just nu inte bara på det funa vädret (även om det är en stor del av det), men framförallt känns det som tiden håller på att rinna mig ur händerna.

Neo börjar på dagis i slutet av augusti, jag håller på att letar jobb förfullt, samtidigt som det enda jag vill är att utnyttja tiden jag har kvar med min lilla kille.
Som det ser ut nu har vi ju nästan 3 månader på oss, men det skulle lika gärna kunna vara 1 vecka beroende på om jag får jobb.
De flesta andra har ju ett jobb att "gå tillbaka till", och kan förbereda sig länge innan på när dom ska börja, men så är det inte för mig.

Hur som helst blir separationsångesten påtagligare ju närmre augusti kommer.

Neo börjar bli så stor, och så medveten om saker.
När han tycker att han sovit klart klättrar han ur vår sång, går och spanar om det finns något ätbart på soffbordet, sen kommer han tillbaka och drar upp mig ur sängen.
Ibland går han in och klappar på Conny, eller tar med sig bollen dit för att han vill leka.
När han vill gå ut tar han sina skor, eller några nycklar och ställer sig vid ytterdörren.

Nu har vi precis avslutat frukosten och Neo har ätit sin yoghurt med sked alldeles själv.

...kanske inte är det intressantaste, men Neo har kissat på pottan första gången.
Ett stort steg mot en blöjfri kille. Jag vet att han inte behöver börja såhär tidigt, men samtidigt tycker jag inte att det skadar. Han tycker inte det är obehagligt och för oss gäller det bara att ha tålamod.
Potträning var nog inte något jag funderade speciellt mycket över innan Neo föddes, men nu är vi där.

Dessutom hände en sak idag som kanske är mindre bra, fast man blir ju ändå stolt när han lär sig nya grejer.
Jag var på toa, Conny trodde Neo var med mig så han ställde sig och diskade.
När jag kommer in i vardagsrummet sitter Neo i soffan, helt själv! Med ryggen mot armstödet, längst ut på kanten och en fjärrkontroll i varje hand. Jag trodde mitt hjärta skulle stanna.
Nej, han dör inte om han ramlar ner, men ändå.
Han har den senaste tiden velat ta sig upp och sitta med oss i soffan, men det var första gången han tog sig upp själv.

Han har även den senaste veckan bara blivit en riktigt kramgo kille. Förut sprattlade han bara när man ville kramas. Nu kommer han fram till oss, vill bli upplyft så får man en riktigt go kram.
Han håller i runt nacken och gosar in sig i halsen. Otroligt gosigt.

Bilder från en utedag för några veckor sedan.

Neo är en expert på att hitta på ställen att lägga saker.
Man kan hitta allt möjligt i olika lådor, ibland hittar man nappar i toaletten och i förmiddags satt han och stoppade ner tamponger i mina gummistövlar.

För några veckor sedan letade vi ihjäl oss efter hans tandborste, hittade den inte och han fick en ny istället.
Några dagar senare hittar  jag den i en sko i skostället.

Ständigt nya överraskningar. Mammas älskade unge!

Det känns som att vi aldrig får paus när det kommer till tandsprickningen här hemma.

Igår upptäckte jag att tand nr 11 och 12 hade spruckit igenom. Stackars Neo, de är inte konstigt att han sover oroligt på nätterna.

Nu är det dags att ändra på sovvanorna här hemma.
Neo sover middag två gånger per dag, en gång vid 11 och en gång vid 15.
Jag har märkt den senaste tiden ätt det är heltomöjlugt att då få fonom i säng klockan 20, det tar ca 1 timme.

Från och med idag blir det att sova middag en gång efter lunch. Han somnade som en stock vid 20.00!

Dessutom har vi periodvis varit tvungna att vagga Neo för att han ska somna, nu är det slut på det med.
Han får lära sig att det inte är någon idé. Jag lägger ner honom, ger nappen och sälen och lämnar rummet.
När han reser sig och vill att vi ska komma in gör jag bara samma sak igen. Han skriker inte utan bankar i väggen och kastar nappen för att få uppmärkasamhet.

Håll tummarna för att det ska funka.

Det är inte så ofta Conny är hemma innan Neo somnar för natten, men igår var en av dom dagarna han var det.

Neo blir så glad när pappa kommer hem. Trots att han ärtrött ska han busa.
En av favorit lekarna är att jaga varanda runt lägenheten. Jag bär Neo och vi springer efter Conny.
Neo har även börjat "springa" lite själv. Oftast går det jätte bra, och om han ramlar tar han emot sig.
Men igår var han alldeles för trött, och skulle springa, ingen bra kombination.
Neo ramlar och slår i munnen, med nappen i. Det var inte världens smäll, men tillräcklig tydligen.

Det ser så läskigt ut, för när man blöder i munnen blöder det ju rätt mycket, men slutar snabbt.
Så när Conny plockar upp honom är det redan blod på golvet. Han ska självklart in med handen där det gör ont, så blod på händerna och pyjamasen.
Han lugnade ner sig snabbt, och som jag misstänkte var det "bara" att han bitit sig i tungan.
Men jag blir alltid så orolig att det ska vara tänderna.
Efter en liten stund börjar stackarn se ut som en anka, och han har fått en fläskläpp. Jobbigt, men ganska sött.

Natten har varit orolig, men jag tror det är för att han har ont i läppen, och han drömmer läskiga drömmar.

I förmiddags var vi på BVC för 1-års kontroll och vaccination.
Idag fick vi träffa den nya "bvc-tanten", som inte är någon tant utan en jätte trevlig tjej i 40-års åldern.
Det kändes som ett bra första intryck, men nu blir det ju inte så ofta vi kommer vara där.
Nästa gång är ju 18-månaders vaccineringen, om inget händer såklart.

Tyckte ju om vår gamla tant, trots att hon var lite speciell kändes hon väldigt trygg, och det var tryggt att hon hade vart med från start.
Hur som helst kändes hon också trygg, och var även väldigt pratglad.

Först vägning och mätning. Neo väger nu 9530 gram och är 74 centimeter lång, vilket innebär att han följer sina kurvor ganska bra. Längdkurvan har rätat till sig, medans han har stannat av lite på vikten.
Men det är inget kosnigt, han rör ju på sig mer. Däremot hade huvudomfånget inte växt alls sen vi va där sist, men de var innget konstigt tydligen.
Vi har i alla fall en ganska liten, men normal 1-åring.

Längd

Vikt

Sen kom vi till det jag fasat över, sprutorna! Det har gått superba de två tidigare gångerna, men då var han mycket mindre.
Dom blir ju mer medvetna om smärtan ju äldre dom blir.
Det var till att hålla fast armar och ben i ett järngrepp. Skrik och gråt blev det, men sedan lugnade han ner sig snabbt.
Däremot gav han sköterskan onda ögat så länge vi va kvar där.

Vi fick massa beröm, för att han var så duktig att gå, prata, vinka och klappa händer. Då smälter mammahjärtat.

När vi kom hem sov han, sen lunch och sedan dess har det varit fullfart. Får se om det blir någon feber senare.
Nu har vi ätit mellanmål och det är dags för att sova middag.

Idag har det varit fantastiskt väder så Neo fick sin första tur till lekparken.

Efter att ha varit på öppna förskolan blev vi föräldrar glassugna, så vi traskade iväg mot parken och handlade varsin glass på vägen.

Neo har idag gungat, lekt i sandlådan och ätit grus. En perfekt dag enligt honom!


Tyvärr hade jag inte systemkameran med mig, så bilderna är tagna med Iphonen.
Nu måste jag illa kvickt köpa ett par galonisar åt honom så han kan go bananas utomhus.
Vi längtar tills det blir ännu varmare.

Idag firar vi Neos första födelsedag. Det känns så ofattbart, han är ett helt år!
Det är så häftigt, Neo väckte mig i natt vid 05.30, då lyfte jag över honom till oss och låg och kollade på klockan tills den slog 05.33. Exakt ett år tidigare kom Neo i rekordfart i rummet intill.

När man såg sin lilla kille första gången så var han så liten, och det kändes som ett år var en hel evighet.
Man såg 1 åringar som små barn, inte bebisar. Neo är ju fortfarande min bebis, men det kommer kanske kännas så länge till.

Neo är nog det största som hänt i våra liv, från graviditeten, till förlossningen och hela utvecklingen under hans första levnads år.

Det har hänt så otroligt mycket. Från att bara vara en minibebis som mest sover till att vara en kille som går omkring och håller långdragna tal (på sitt språk),

Älskade underbaraste Neo, vi älskar dig så otroligt mycket!

Det händer massa saker just nu.
Neo har precis börjat peka och säga "titta däh", han har lärt sig fler av rörelserna i Imse och han "pratar" med flera olika ljud i samma "mening".

Han har även lärt sig hur man klättrar. Så på öppna förskolan måste man hålla koll, på bara några sekunder är han på väg upp för trappan till rutschkanan, eller så sitter han i en docksäng. Fullrulle är det alltså.

Vi har fått dagisplats! Eller ja förskoleplats som det heter. Fjärde handsvalet har vi fått än sålänge, och jag tyckte faktisk om det dagiset. Så det gör inget om det inte blir något annat.
Det är skönt att veta att vi har någonstans att ta vägen i höst. Den 28 augusti börjar han som det ser ut just nu.

Nu måste jag rädda Mariekexen så inte alla hamnar på golvet.

Jag har ju tidigare berättat att Neo tagit sina första steg. Han har klarat av att gå som mest 8 steg mellan oss, när vi kallat på honom.
Det har alltid varit ganska okontrolerrat, han har alltid blivit så till sig att han gått alldeles för fort och tappat balansen.

I fredags när jag var i fullfärd med att göra mig i ordning inför kvällen, vilket inte var helt lätt när jag var ensam med Neo, så har jag vänt mig bort bara för en liten stund och när jag tittar igen så står Neo mitt på golvet.
Han går själv! På eget initiativ och mer och mer kontrollerat.
Han har ställt sig mot bokhyllan, gått nästan 10 steg själv, stannat och fortsätter sen att gå de sista 5 stegen till mig. Helt överlycklig var han.
Han gjorde om samma sak en gång senare under kvällen.

Igår reste han sig mot ytterdörren och gick  ungefär 20 steg, stannade bara en gång och tog stöd mot dörrposten.

Idag har han flera gånger vandrat iväg själv över hela vardagsrummet. När han håller på att tappa balansen stannar han eller sätter sig på rumpan.
Vi är så stolta, alla tre!

Nu sussar han efter morgonens upptäcksfärder. Min älskade stora lilla kille, om mindre än 3 veckor blir han 1 år!

Conny filmat med telefonen i morse

Neo är ju så pass gammal att han ska förstå att han gör fel när jag säger nej, vilket han gör.
Han slutar med det han gör tittar på mig, och sen fortsätter han. En riktig busunge, men han vill väl såvad som händer när han fortsätter. Det slutar alltid med gråt.

Idag tog han roffade han åt sig sin några månader äldre kompis leksak. Jag sa till honom när dom satt och hade drag kamp,då hon hade den först. Han tittade på mig och tog den sen så fort jag vänt mig bort.
Hon började gråta, Neo satt och tittade helt chockat på henne och började gråta han med.

Senare var han på sopptunnan med massa bajsblöjor. Jag säger till, han sluta, tittar på mig och sedan fortsätter han.
När jag lyfter bort honom börjar han grina.

Samma sak är det när han stoppar sånt han inte får äta i munnen. Eftersom han stoppar in det trots att han vet att han inte får och jag säger nej, så plockar jag ut det och han börjar gråta.

Idag den 7 mars blir Neo hela 11 månader.
Det har hänt så otroligt mycket den senaste månaden, känns som det är nya saker varje dag.

Min son har världens vilja, och får han inte som han vill skriker han.
Så fort jag ska plocka ut något ur munnen han inte får äta på, låter han som världens olyckligaste.
Och dagen till ära har han lärt sig klappa händerna. Snacka om stolt mamma!

Ja, det känns helt sjukt att det är 11 månader sedan han kom till oss. På ett sett har tiden gått jätte fort, samtidigt som det känns som han alltid funnits i våra liv.
Och varje gång jag ser in i hans bruna ögon faller jag pladask om och om igen.

Min stora kille