Naimisen

Det är ett så glamoröst liv man har som nybliven mamma. Iofs lever man som på små moln av lycka, och molnen kanske är rosa men jag själv är nog inte det.
Och visst blir det mycket mys och härliga stunder, men det är tur att lilla Neo struntar fulständigt i hur skitigt mitt hår är, eller om jag har ner kräkta kläder.

Inte för att jag hade förväntat mig att vardagen skulle bestå av champange och bubbelbad. Men jag har alltid sagt innan att bara för jag blir mamma så ska jag inte sluta bry mig om mitt utseende. Detta stämmer till en viss mån, en väldigt liten sådan än så länge.

När jag går här hemma om dagarna blir det inte så mycket att man faktist bryr sig om vad man sätter på sig. Risken är ju ändå att man blir nerkladdad med mjölk eller kräk, eller kanske blir nerkissad. Jag varken orkar eller har tid att tvätta och föna håret så ofta som ja skulle vilja, än mindre raka bena. Och de mörka ringarna under ögona, som tyder på sömnbrist, är inget man lägger ner tid på att dölja. Istället får man passa på att göra sig lite fin när man ska ut och träffa folk.

När livet ser ut såhär är det tur att man har en man som är så fruktansvärt kär i en. Det är klart att man inte ska sluta älska någon bara för att man har en period då man liksom inte orkar. Men samtidigt kan det väl inte vara kul att komma hem till någon som ser ut som man gör.
Min älskade Conny är bäst. Han pussar på mig även om jag luktar kräk och tycker jag är det vackraste i världen även om det ser ut som jag inte sovit på flera dygn. Han masserar tillochmed mina ben även fast dom är stubbiga.
Det är kärlek.
Jag är så tacksam över allt han gör, och jag skulle göra precis samma sak om situationen var omvänd.