Naimisen

Det dåliga bloggandet beror just nu inte bara på det funa vädret (även om det är en stor del av det), men framförallt känns det som tiden håller på att rinna mig ur händerna.

Neo börjar på dagis i slutet av augusti, jag håller på att letar jobb förfullt, samtidigt som det enda jag vill är att utnyttja tiden jag har kvar med min lilla kille.
Som det ser ut nu har vi ju nästan 3 månader på oss, men det skulle lika gärna kunna vara 1 vecka beroende på om jag får jobb.
De flesta andra har ju ett jobb att "gå tillbaka till", och kan förbereda sig länge innan på när dom ska börja, men så är det inte för mig.

Hur som helst blir separationsångesten påtagligare ju närmre augusti kommer.

Neo börjar bli så stor, och så medveten om saker.
När han tycker att han sovit klart klättrar han ur vår sång, går och spanar om det finns något ätbart på soffbordet, sen kommer han tillbaka och drar upp mig ur sängen.
Ibland går han in och klappar på Conny, eller tar med sig bollen dit för att han vill leka.
När han vill gå ut tar han sina skor, eller några nycklar och ställer sig vid ytterdörren.

Nu har vi precis avslutat frukosten och Neo har ätit sin yoghurt med sked alldeles själv.