Naimisen

Neo är ingen bebis mer, utan numera ett dagis barn. Det känns sjukt, men också bra.

Det hela började förra måndagen, den 29 augusti. Jag gick och lämnade mina killar på dagis för inskolning.
Allt hade gått bra och dom blev mycket glada när jag hämtade dom igen på eftermiddagen.
Neo slocknade tidigare än vanligt, helt slut av alla nya intryck.
Under natten blev han het som en kamin och vi konstaterade 39 graders feber. En bra början alltså.

Sen körde vi igång med inskolningen på fredagen igen, måndag och tisdag var jag med honom och igår, onsdag, var första dagen själv.

Stackarn såg lite chockad ut när vi lämnade honom, men allt hade gått bra. Han hade knappt märkt att vi inte va där, ätit(lite) och sovit som alla andra.
När vi kom och hämtade honom blev han jätteglad och berättade (på sitt språk) hela vägen hem vad han hade gjort.

Idag hade de gått ännu bättre, han hade ätit massor, sovit länge och varit ute och lekt i regnet. Det känns så otroligt skönt att allt funkar.
Min lilla bebis är så stor.