Naimisen

Tisdagen den 6 april började inte rikigt som en vanlig dag. Conny var uppe och drack någongång vid 05-tiden på morgonen.Under sista tiden som gravid sov jag inte så djupt, utan vaknade självklart av att han var uppe. Och just denna morgon var en sådan dag jag absolut inte kunde somna igen.Efter nästan en timmes vridande och vändande i sängen gick jag upp, fixade ett par smörgåsar och satte mig framför tvn.

När klockan var 07 kände jag mig tillräckligt trött igen så jag gick och la mig för att sova ett par timmar till.

Någon gång under tiden jag sov började jag få ont. Men eftersom jag var så trött då, så orkade jag inte riktigt kolla vad klockan var, utan vaknade till lite med varje värk.På något sätt tror jag att jag tänkte att det fortfarande bara var förvärkar och att de skulle gå över snart. Jag hade ju som sagt ställt in mig på att gå över tiden. Denna dag var jag i vecka 38+5.

När jag sedan gick upp vid 11-tiden höll det fortfarande på. Jag ville inte hetsa upp mig, för tänk om det inte var på gång? Hur känner man egentligen när det är på riktigt. Men jag började i alla fall tima värkarna, och dom var då regelbundna med 10 minuter mellan. Eftersom det är min första förlossning visste jag att det kunde bli en långdragen historia, så jag skickade iväg Conny till gymmet och senare till jobbet.

Under dagen som gick kom värkarna allt tätare. Vid 13.40 ringde jag in till Danderyds förlossning, bara för att höra om dom trodde att något var på gång. Då kom värkarna med 7-8 minuter mellan. På förlossningen vill dom att man ska ha regelbundna värkar med 3 minuters mellanrum i 2 timmar innan man kommer in.

Jag bestämde mig för att ringa och säga att vi skulle komma förbi och hämta barnvagnen, som stod på affären, dagen efter. Så den var klar och monterad. Kändes som vi kanske skulle behöva den ganska snart i alla fall.

Så det var ingen idé att Conny var hemma. På förlossningen sa hon till mig att försöka vila mycket, och att jag inte skulle oroa mig över skicka C till jobbet. Mamma tyckte inte jag skulle vara ensam, så vid 20-tiden dök hon upp för att hålla mig sällskap tills C var hemma.

Värkarna var nere på 4 minuters mellanrum som tätast, och under kvällen började det bli allt jobbigare.
Mest för att jag var trött. Det enda jag ville var att värkarna antingen skulle slute, eller att dom skulle komma tätare så jag kunde ringa hem C.
Jag kunde varken ligga eller sitta under själva värktopparna, utan vandrade omkring som en osalig ande här hemma.När jag la mig ner i soffan vid ca 22 kom värkarna, som var nere på 4-5 min, med 8-9 minuters mellanrum igen.

Conny var hemma vid 23.30, och jag bestämde mig för att ställa mig i duschen ett tag. Jag ar lästa att det antingen kan göra så att värkarna kommer tätare eller att dom avtar. Det var väldigt skönt med det varma vattnet, men det gjorde inget åt värkarna. Efter det gick jag och la mig, och hoppades på att få lite sömn under natten.
Jag somnade ganska snabbt, men vaknade med varje värk som då kom med 6 minuters mellanrum.

Onsdagen den 7 april. Under natten gjorde värkarna ondare och ondare, jag var uppe och gick med värkarna, la mig och sov mellan, och dom kom under hela natten med 4-5 minuter mellan.

Vid ca 03 gick slemproppen.

04.52 var det olidligt hur ont jag hade. Det gick inte längre att somna om. Då ringde jag in till förlossningen igen. Värkarna kom fortfarande med 4-5 minuters mellanrum. Jag förklarade att slemproppen gått, och att de blödde. Hon sa till mig att avvakta, ta en dusch och äta frukost. Sen skulle jag återkomma när värkarna kom tätare.

Under telefonsamtalet satt jag på toaletten och försökte genomlida en värk. Jag satt kvar ett par minuter och insåg att värkarna hade hoppat över den där "3-minuters fasen" alla frågade efter.

Jag sa till Conny, som hade vaknat av mitt telefonsamtal, att det var dags att åka in nu. Vi började klä på oss, och packa det sista.

Klä på sig var lättare sagt än gjort för mig, eftersom jag gick omkring och , helt ofrivilligt, brölade som en utomjordisk älg här hemma. Jag hoppas att grannarna sover djupt, för det var inget vackert läte. Med varje värk som kom kändes det som jag skulle bajsa på mig. Tillslut sprang jag in på toa.

Jag inser att det är mina krystvärkar som kommit igång och ber Conny ringa en ambulans, för vi kommer aldrig hinna in och jag vill inte föda på motorvägen någonstans.
"Ska jag ringa SOS?"

05.27 går samtalet till larmtjänsten in. Jag mnns inte riktigt vad som sägs i telefon, eftersom jag sitter på toa med värkar som kommer med 30-60 sekunders mellanrum.
Jag kommer i alla fall ihåg hur arg jag blir när hon ber C fråga mig om vattnet gått. Har det de? Jag vet inte, för jag visste inte om det gjort det eller inte.

Jag sitter som sagt på toa, och dom som fött barn förstår nog vad jag menar när jag säger att det enda man vill är att krysta.Det finns ju ingen där som ber mig låta bli, så första värken jag krystar känner jag att huvudet är precis där nere.
Jag säger till C att jag känner huvudet, och med nästa värk är han ute.

05.33 är vår lilla Neo född. Jag tog emot honom när han flög ut, och han skrek på en gång. Conny fick instuktioner över telefon vad vi skulle göra. Så jag la mig ner på golvet med Neo på bröstet inlindad i en handduk. Jag hör Conny säga på telefonen att det blev en kille, jag hade inte ens tänkt tanken att kolla det.

Eftersom allt verkade vara bra med oss avslutades samtalet och 05.50 kom äntligen ambulansen. Det kändes inte som det var så länge vi väntade, men dom hade kommit snabbare om Neo inte var född och om något var fel. Två jätte trevliga manliga sjuksköterskor.
Dom kollade satt allt var bra med oss, och tog beslutet att navelsträngen skulle klippas på plats.Så en stolt nybliven pappa fick äran.
De ville även att efterbörden skulle komma ut på engång, tackochlov kom den ut lätt. Först ville han att jag skulle krysta ut den, men det kändes inte som det gick. Han förklarade att han inte ville trycka ut den, han visste hur man gjorde men han tyckte att det såg så våldsamt ut. Men när jag skulle resa mig upp och satt på huk kände jag att den gick att krysta ut.
Sen lämnade vi C hemma, stackarn fick städa lite och komma med bilen efter oss.

Sjukskötaren som satt bak med mig sa att det var ett härligt larm att börja ett arbetspass med, och ett sådant larm man minns länge. Neo fick börja sitt liv med att åka ambulans. Och jag satt faktiskt och funderade på om jag skulle bli åksjuk eftersom jag satt baklänges.

06.30 kommer vi in på DS förlossning. Dom kollar så allt är bra med oss, väger och mäter Neo, ser efter om jag behöver sys etc.

Conny var inne ca 20 min efter oss. Då hade han hunnit prata med min pappa och sina föräldrar. Alla var jätte glada men hade svårt att först förstå vad som hade hänt.Jag behöver sy ca 3 stygn i blygdläppen, men mer hade jag inte spruckit. Men det sved såotroligt när hon sprutade på bedövningssprayen, och även när hon skulle sy hade den inte börjat verka över allt och de gjorde något så fruktansvärt ont.

Efter en förlossning vill dom ju att man ska gå på toa innan man skickas upp till BB, i vårt fall patient hotellet.
Man är ju rätt svag, trots en mycket snabb förlossning. Jag reser mig upp,och nästa sekund ligger jag på golvet med 5 syrror runt mig. Jag lyckades svimma, och när jag föll slog jag huvudet i en vagn.Elleren sån där med massa utragbara lådor som dom har verktyg och grejer i.
Conny var upptagen med att Neo skrek, och såg inte förän jag redan låg på golvet.
Helt likblek och svag hjälper dom mig upp igen. Nu hände det "knäppaste" under förlossningen.
Mitt i allt med att få upp mig och jag ska lägga mig, lyckas jag få kramp i vaden. Kan det komma mer lägligt?!
Efter mycket saft och vila behöver dom flytta oss från förlossningsrummet. Jag får gå på toa på en såndär pottstol så jag slipper gå. Sen skickar dom oss till uppvaket för övervakning.

Där fick vi den fina förlossningsbrickan och dom var väldigt måna om att få i mig mycket socker pga att jag svimmade. Och jag måste säga att det nog är de godaste mackorna jag ätit i hela mitt liv. Inte för att det var något speciellt med dom, men jag var så hungrig.

Sen blev vi upprullade och incheckade på patienthotellet. Superskönt att ha ett eget rum med dubbelsäng och barnmorskorna ett telefonsamtal bort. Vi hade helt fantastiska sköterskor som kom och kollade till oss med jämna mellanrum.

Efter några timmar på hotellet åkte Conny iväg för att hämta barnvagenen som stod och väntade. Tror ni inte han berättar för all personal att han precis blivit pappa och att vi fött hemma?!

Mina föräldrar och syskon var på besök på kvällen. Alla lika stolta. Pappa hade till och med blivit bjuden på champange av en kund. Mer än vi fått.

Under den tiden vi tillbringade på förlossningen och BB hotellet fick berätta för all personal vi träffade om förlosningen, och alla var så imponerade.

Efter 2 nätter på hotellet var det väldigt skönt att komma hem och få börja på det nya livet.

Vi var väldigt lättade att allt var över. Smärtan av värkarna var betydligt värre än när han kom ut. Vi slapp tillbringa en massa timmar på förlossingen, jag slapp tänka på smärtstillande etc. Det finns många saker som vi ser bra på idag, men det är ju för att allt gick så bra. Men nästa gång vill jag hinna in till sjukhuset.

Något som hjälpte mig extremt mycket var att Conny höll sig kolugn. Jag är så stolt över honom, och över mig själv. Tänk att vi klarade av detta spektakel.
Jag hade ju innan bestämt att C skulle få tillbringa förlossningen uppe vid mitt huvud, det var onödigt att han skulle se allt. Jag hade även skrivit ner i mitt förlossningsbrev att jag inte ville se efterbörden. Jag var heltinställd på att allt skulle ta jäääättte lång tid, att jag skulle använda all smärtlindring jag fick, att jag skulle vara en riktig bitch och att det skulle göra mycket ondare mycket längre. Även fast man inte kan föreställa sig hur ont det faktiskt gör.
Nu fick C och jag se allt, han fick städa upp i ett blodigt badrum. Men jag vet att hela denna upplevelse har fört oss närmre varandra. Det hade ju en "vanlig" förlossning också gjort, men just att se att vi klara av det är något extra.

Hela förlossningen innebar mycket saker som jag aldrig gjort förut. Förutom att det var första gången jag födde barn, var det första gången jag åkte ambulans, första gången jag svimmat och första gången jag sytts.

Nu har vi en fantastisk son på 12 dagar. Än så länge sover han väldigt mycke, kanske inte riktigt när vi vill att han ska det. Men han är världen snällaste, skriker bara när han är hungrig. Vi håller på att komma in i föräldralivet och njuter av alla stunder med vår lilla skrutt.

Neo ligger nu här på min mage och sover, och jag måste erkänna att jag har så svårt att slita ögona från honom.