Naimisen

Godmorgon
Sitter nu och ska fixa mig lite frukost. lämnade Neo på dagis vid 9, och på dagens schema står att städa här hemma och bara slappa lite tills min lilla kille ska hämtas igen.
Ganska skönt att få komma hem och njuka av en lugn frukost efter all stress på morgonen.
Då vi försov oss blev det frukost i vagnen för Neo på väg till dagis, och ändå vart vi lite sena.

Något roligare än så hade jag inte att skriva just nu, men jag kanske kommer på något.

Neo är helt fantastisk, säger jag som är så opartisk.
Jag har världens finaste son, som jag är så otroligt stolt över.
Han har inte ens gått på dagis i en månad, och redan märker vi skillnad i hur han är.
Det är underbart att se, han sitter och "sjunger" och i och med att han kan rörelser till några sånger så förstår jag precis vad det är han sjunger på.
Självklart är det mycket annat han tagit med sig från dagis både bra och dåliga sidor, men jag tänkte göra en 18 månaders up-date om ett par veckor.

Det jag tänkte på nu var allt beröm jag får när jag hämtar honom på dagis. Alla säger att allt går så bra, han är så glad och duktig. Det värmer i hela kroppen attfå bekräftat det man vill höra.
Dom berättar om hur han springer efter de äldre barnen, när de tagit en leksak från honom, och han ger sig inte förän han fått tillbaks det dom tagit.
Visst ska han lära sig att dela med sig, men lärarna skrattar bara och tycker han är super modig.
Idag när jag kom och hämtade berättade en av lärarna att han är oerhört bra på att ta kontakt med de andra barnen.
Även fast han inte kan prata ordentligt går han fram och ler och visar på att dom är vänner.

Världens finaste Neo, mammas stolthet.

Som jag la in en bild på tidigare så har vi shoppat lite till Neo inför vintern.
Mössa, vantar och en vinfleece som mormor köpt från Polarn o. Pyret.
En fin overall som farmor och farfar bidragit med från Didirikson.

Några saker står kvar på listan.

• Ylleunderställ
• Vinterkängor
• Sockor
• Skalvantar

Sen är de säkert andra saker jag kommer på i farten, men med detta överlever han nog denna vinter också.

Jag kan inte för allt i världen minnas att någon sagt till mig att bara en så självklar sak som att gå på toa till och med blir jobbigare med barn. Självklart har jag hört det nu efter Neo föddes, men inte innan dess. Å andra sidan är de väl ingen som säger till någon som väntar barn "passa på att läsa tidningen länge nu på toa för de kommer du inte kunna göra sen".
Inte står det i någon bok någonstans att det är något man kan sakna.

Första tiden med en nyfödd var det krångligt för helt plötsligt när man ammade kunde man bli akutnödig, men barnet går först och inte tusan lägger man ner de mitt under maten.
Neo ville inte heller sova någon annanstans än på oss under dagtid, vilket gjorde de svårt när jag var ensam.

Så fort han började ta sig runt vart det svårt av andra anledningar. Nu är det mest jobbigt av alla möjliga anledningar. Han knackar på dörren så man får inte sitta ifred, han klättrar på ALLT och igår hällde han ut vaniljsocker över hela golvet.
Det är alltså helt omöjligt att sitta ifred, och tar man med honom in så blir de ju inte riktigt ifred man får vara.
Inget tidndingsläsande alltså.

Idag är det måndag igen, fast saker har ändrats lite sen jag skrev sist.
Älsklingen är nuförtiden ledig på måndagar, vilket också innebär att Neo inte behöver gå på dagis och för mig har även arbetssituatuionen ändrats.

Jag har ingen lust att prata skit om min fd-chef, utan tänker bara säga att jag inte jobbar kvar på det stället utan just nu är arbetsökande.
Vilket på ett sätt är skönt, för Neo behöver inte gå så långa dagar på dagis.

Så alla tre är hemma idag och det blir nog mest mys eftersom det är piss väder, och fixa lite som måste fixas, så som att handla, städa och även ska vi ta oss i väg och köpa lite grejer till Neo.

I helgen tog vi en trip till Älsklingens föräldrar. Eftersom dom bor 30 mil bort så ses vi inte så jätte ofta, men Neo blir lika glad varje gång.

Han har fått varit ute och lekt i naturen, och vi har fått sova ut på mornarna.
Det är underbart att kunna ge sitt barn den biten också, inte bara storstadsliv utan att få leka i skogen, uppleva djur i det fria och inte bara på Skansen.

Neo är ingen bebis mer, utan numera ett dagis barn. Det känns sjukt, men också bra.

Det hela började förra måndagen, den 29 augusti. Jag gick och lämnade mina killar på dagis för inskolning.
Allt hade gått bra och dom blev mycket glada när jag hämtade dom igen på eftermiddagen.
Neo slocknade tidigare än vanligt, helt slut av alla nya intryck.
Under natten blev han het som en kamin och vi konstaterade 39 graders feber. En bra början alltså.

Sen körde vi igång med inskolningen på fredagen igen, måndag och tisdag var jag med honom och igår, onsdag, var första dagen själv.

Stackarn såg lite chockad ut när vi lämnade honom, men allt hade gått bra. Han hade knappt märkt att vi inte va där, ätit(lite) och sovit som alla andra.
När vi kom och hämtade honom blev han jätteglad och berättade (på sitt språk) hela vägen hem vad han hade gjort.

Idag hade de gått ännu bättre, han hade ätit massor, sovit länge och varit ute och lekt i regnet. Det känns så otroligt skönt att allt funkar.
Min lilla bebis är så stor.

Jag har, som ni som är kvar märkt, tagit en paus från bloggen.
Ibland händer de saker i livet som gör att man behöver stanna upp och verkligen fokusera på de som verkligen betyder något. I mitt fall min familj.
Kampen att balanansera alla roller man har, mamma, fru och Naima har jag tyckt varit svår, svårt att uppfylla allas behov, inte glömma bort sin partner och framörallt inte glömma bort sig själv.

Nu är jag i alla fall tillbaka och tänkte göra en liten update om vad som händer i mitt liv just nu.