Naimisen

Idag fyller lillkillen 3 veckor gammal. Tänk vad tiden går, snart är han en månad redan.
På något konstigt sätt har man nästan glömt hur det var tiden innan Neo, men samtidigt känns det som det var igår han föddes.
I morse ville han inte alls somna om fast jag ville, så vi var uppe redan vid 08. Sen nr pappa vaknade fick jag gå och lägga mig och sova en timme till, vilket behövdes.
Neo blev självklart hungrig när jag sov, och Conny försökte lura honom med en napp, vilket gick till en början.
Dagen har sedan flugit förbi med tvätt, bad i badbaljan, utfodring etc.
Men självklart var vi tvugna att dokumentera dagen till ära, så lite fina bilder blev det.

Igår var vi på BVC. Vi har ju konstaterat att han har hamsterkinder och att han är mer glupsk än tidigare, vilket borde innebära en viktuppgång. Men han har även fortsatt kräkas en del, så lite oroliga var vi ju.
Men nu vägde han 3550 gram. Han har alltså gått upp 410 gram på en vecka. Bra jobbat!

Imorgon har vi en date med Emilia och hennes 3 månaders Freija, vilket vi ser fram emot.

Lillkillen har blivit lite äldre, han är ju snart 3 veckor. Förutom att han växt och fått hamsterkinder, så är han lite mer aktiv nu. Han sover fortfarande ganska mycket om dagarna. Men till skillnad från tidigare så har han börjat vara vaken ett par timmar på morgonen, till pappas stora förtjusning så han får vara med lite. Tidigare har han varit mest aktiv under kvällen, han är iofs fortfarande det.
I natt skulle han ha mat varannan timme, så jag fick väl int sova så jätte mycket. Men vi kom i säng vid midnatt, utan massa skrik somnade lilla Neo i sin säng. Så det vara bara att passa på att krypa till kojs själv.
I morse gick vi upp vid 09. Fram till 12.30 var han vaken och låg och vädrade sin lilla rumpa, med lite matpauser.
Sen vägrade han att somna själv på sin fäll, så det fick bli på mammas arm.

I lördags var extra mormor Kristin och extra moster Svava på besök. Vi satt och beundrade Neo, och pratade förlossningar ett par timmar. Och så fick Neo jätte fina fleecebyxor och matchande jacka till från Island.
Vi fick även hem en bärsjal som redan kommit till användning. Äntligen kan jag fixa middag med två händer fria.

I tisdags var det dags att kolla om vår lilla kille mår bra. Det var vårt andra besök på BVC sen vi kom hem.
I början ville lilla Neo inte riktigt gå upp i vikt, eller han gjorde det, men tydligen inte tillräckligt mycket.
Då får man ju lite dåligt samvete som förälder. Vad gör jag för fel?
Nu har han den senaste veckan börjat kräkas en del, så vi var lite extra orolga att han inte fick i sig det han ska.
Men allt visade sig vara bra. Nu vägde lill-killen 3140 g. Dessutom blir han glupskare för varje dag.
Barnmorskan sa att så änge han går upp i vikt behöver vi inte oroa oss över att han kräks. Spädbarn kan tydligen ha en förslapp övre maghals eller vad det nu hette. Detta gör att dom är väldigt känsliga när dom precis ätit, och kan kräkas mycket i samband med att dom rapar.

Igår fyllde lilla Neo 2 veckor. Det är helt sjukt vad tiden går fort. Vi har börjat komma in i våran vardag som föräldrar. Conny jobbar och jag är mamma.  De första dygnen sov han mest, vilket han iofs fortfarande gör, men då var man tvungen och väcka honom för att han skulle äta. Han blev så arg, och jag kände mig så elak.
Han sover väldigt mycket nu med, utom när han är hungrig eller vill ha en ren blöja.
Dessvärre är det lite jobbigare när det är läggdags, då är det till att förbereda honom i ca 2 timmar. Mata, byta och vagga honom. Han ligger där helt klarvaken med uppspärrade ögon, och mot slutet är han så trött så han får tvinga sig själv att hålla ögona öppna.
Annars är han en riktig kelgris. Vi brukar lyckas få honom att sova i sin säng de första 6 timmarna under natten, meen sen brukar han få sova hos oss.
Han vaknar ungefär med 2-3 timmars mellanrum, äter och är det en bra natt somnar han snabbt om.
Men under daarna vill han gärna ligga på mittbröst och sova, vilket gör att jag blir fast i soffan.

I natt hade vi en relativt bra natt, han somnade snabbt de första gångerna jag var uppe.
Sen vid 05-tiden så var det dags för blöjbyte. När jag lyfter upp honom från skötbordet så börjas det kräkas, hela jag, han och golvet. Efter det var han nöjd och somnade om. 

Nu hör jag hur det är någon som ligger och trycker på här bakom mig i soffan, så nu nalkas ett blöjbyte.

Tisdagen den 6 april började inte rikigt som en vanlig dag. Conny var uppe och drack någongång vid 05-tiden på morgonen.Under sista tiden som gravid sov jag inte så djupt, utan vaknade självklart av att han var uppe. Och just denna morgon var en sådan dag jag absolut inte kunde somna igen.Efter nästan en timmes vridande och vändande i sängen gick jag upp, fixade ett par smörgåsar och satte mig framför tvn.

När klockan var 07 kände jag mig tillräckligt trött igen så jag gick och la mig för att sova ett par timmar till.

Någon gång under tiden jag sov började jag få ont. Men eftersom jag var så trött då, så orkade jag inte riktigt kolla vad klockan var, utan vaknade till lite med varje värk.På något sätt tror jag att jag tänkte att det fortfarande bara var förvärkar och att de skulle gå över snart. Jag hade ju som sagt ställt in mig på att gå över tiden. Denna dag var jag i vecka 38+5.

När jag sedan gick upp vid 11-tiden höll det fortfarande på. Jag ville inte hetsa upp mig, för tänk om det inte var på gång? Hur känner man egentligen när det är på riktigt. Men jag började i alla fall tima värkarna, och dom var då regelbundna med 10 minuter mellan. Eftersom det är min första förlossning visste jag att det kunde bli en långdragen historia, så jag skickade iväg Conny till gymmet och senare till jobbet.

Under dagen som gick kom värkarna allt tätare. Vid 13.40 ringde jag in till Danderyds förlossning, bara för att höra om dom trodde att något var på gång. Då kom värkarna med 7-8 minuter mellan. På förlossningen vill dom att man ska ha regelbundna värkar med 3 minuters mellanrum i 2 timmar innan man kommer in.

Jag bestämde mig för att ringa och säga att vi skulle komma förbi och hämta barnvagnen, som stod på affären, dagen efter. Så den var klar och monterad. Kändes som vi kanske skulle behöva den ganska snart i alla fall.

Så det var ingen idé att Conny var hemma. På förlossningen sa hon till mig att försöka vila mycket, och att jag inte skulle oroa mig över skicka C till jobbet. Mamma tyckte inte jag skulle vara ensam, så vid 20-tiden dök hon upp för att hålla mig sällskap tills C var hemma.

Värkarna var nere på 4 minuters mellanrum som tätast, och under kvällen började det bli allt jobbigare.
Mest för att jag var trött. Det enda jag ville var att värkarna antingen skulle slute, eller att dom skulle komma tätare så jag kunde ringa hem C.
Jag kunde varken ligga eller sitta under själva värktopparna, utan vandrade omkring som en osalig ande här hemma.När jag la mig ner i soffan vid ca 22 kom värkarna, som var nere på 4-5 min, med 8-9 minuters mellanrum igen.

Conny var hemma vid 23.30, och jag bestämde mig för att ställa mig i duschen ett tag. Jag ar lästa att det antingen kan göra så att värkarna kommer tätare eller att dom avtar. Det var väldigt skönt med det varma vattnet, men det gjorde inget åt värkarna. Efter det gick jag och la mig, och hoppades på att få lite sömn under natten.
Jag somnade ganska snabbt, men vaknade med varje värk som då kom med 6 minuters mellanrum.

Onsdagen den 7 april. Under natten gjorde värkarna ondare och ondare, jag var uppe och gick med värkarna, la mig och sov mellan, och dom kom under hela natten med 4-5 minuter mellan.

Vid ca 03 gick slemproppen.

04.52 var det olidligt hur ont jag hade. Det gick inte längre att somna om. Då ringde jag in till förlossningen igen. Värkarna kom fortfarande med 4-5 minuters mellanrum. Jag förklarade att slemproppen gått, och att de blödde. Hon sa till mig att avvakta, ta en dusch och äta frukost. Sen skulle jag återkomma när värkarna kom tätare.

Under telefonsamtalet satt jag på toaletten och försökte genomlida en värk. Jag satt kvar ett par minuter och insåg att värkarna hade hoppat över den där "3-minuters fasen" alla frågade efter.

Jag sa till Conny, som hade vaknat av mitt telefonsamtal, att det var dags att åka in nu. Vi började klä på oss, och packa det sista.

Klä på sig var lättare sagt än gjort för mig, eftersom jag gick omkring och , helt ofrivilligt, brölade som en utomjordisk älg här hemma. Jag hoppas att grannarna sover djupt, för det var inget vackert läte. Med varje värk som kom kändes det som jag skulle bajsa på mig. Tillslut sprang jag in på toa.

Jag inser att det är mina krystvärkar som kommit igång och ber Conny ringa en ambulans, för vi kommer aldrig hinna in och jag vill inte föda på motorvägen någonstans.
"Ska jag ringa SOS?"

05.27 går samtalet till larmtjänsten in. Jag mnns inte riktigt vad som sägs i telefon, eftersom jag sitter på toa med värkar som kommer med 30-60 sekunders mellanrum.
Jag kommer i alla fall ihåg hur arg jag blir när hon ber C fråga mig om vattnet gått. Har det de? Jag vet inte, för jag visste inte om det gjort det eller inte.

Jag sitter som sagt på toa, och dom som fött barn förstår nog vad jag menar när jag säger att det enda man vill är att krysta.Det finns ju ingen där som ber mig låta bli, så första värken jag krystar känner jag att huvudet är precis där nere.
Jag säger till C att jag känner huvudet, och med nästa värk är han ute.

05.33 är vår lilla Neo född. Jag tog emot honom när han flög ut, och han skrek på en gång. Conny fick instuktioner över telefon vad vi skulle göra. Så jag la mig ner på golvet med Neo på bröstet inlindad i en handduk. Jag hör Conny säga på telefonen att det blev en kille, jag hade inte ens tänkt tanken att kolla det.

Eftersom allt verkade vara bra med oss avslutades samtalet och 05.50 kom äntligen ambulansen. Det kändes inte som det var så länge vi väntade, men dom hade kommit snabbare om Neo inte var född och om något var fel. Två jätte trevliga manliga sjuksköterskor.
Dom kollade satt allt var bra med oss, och tog beslutet att navelsträngen skulle klippas på plats.Så en stolt nybliven pappa fick äran.
De ville även att efterbörden skulle komma ut på engång, tackochlov kom den ut lätt. Först ville han att jag skulle krysta ut den, men det kändes inte som det gick. Han förklarade att han inte ville trycka ut den, han visste hur man gjorde men han tyckte att det såg så våldsamt ut. Men när jag skulle resa mig upp och satt på huk kände jag att den gick att krysta ut.
Sen lämnade vi C hemma, stackarn fick städa lite och komma med bilen efter oss.

Sjukskötaren som satt bak med mig sa att det var ett härligt larm att börja ett arbetspass med, och ett sådant larm man minns länge. Neo fick börja sitt liv med att åka ambulans. Och jag satt faktiskt och funderade på om jag skulle bli åksjuk eftersom jag satt baklänges.

06.30 kommer vi in på DS förlossning. Dom kollar så allt är bra med oss, väger och mäter Neo, ser efter om jag behöver sys etc.

Conny var inne ca 20 min efter oss. Då hade han hunnit prata med min pappa och sina föräldrar. Alla var jätte glada men hade svårt att först förstå vad som hade hänt.Jag behöver sy ca 3 stygn i blygdläppen, men mer hade jag inte spruckit. Men det sved såotroligt när hon sprutade på bedövningssprayen, och även när hon skulle sy hade den inte börjat verka över allt och de gjorde något så fruktansvärt ont.

Efter en förlossning vill dom ju att man ska gå på toa innan man skickas upp till BB, i vårt fall patient hotellet.
Man är ju rätt svag, trots en mycket snabb förlossning. Jag reser mig upp,och nästa sekund ligger jag på golvet med 5 syrror runt mig. Jag lyckades svimma, och när jag föll slog jag huvudet i en vagn.Elleren sån där med massa utragbara lådor som dom har verktyg och grejer i.
Conny var upptagen med att Neo skrek, och såg inte förän jag redan låg på golvet.
Helt likblek och svag hjälper dom mig upp igen. Nu hände det "knäppaste" under förlossningen.
Mitt i allt med att få upp mig och jag ska lägga mig, lyckas jag få kramp i vaden. Kan det komma mer lägligt?!
Efter mycket saft och vila behöver dom flytta oss från förlossningsrummet. Jag får gå på toa på en såndär pottstol så jag slipper gå. Sen skickar dom oss till uppvaket för övervakning.

Där fick vi den fina förlossningsbrickan och dom var väldigt måna om att få i mig mycket socker pga att jag svimmade. Och jag måste säga att det nog är de godaste mackorna jag ätit i hela mitt liv. Inte för att det var något speciellt med dom, men jag var så hungrig.

Sen blev vi upprullade och incheckade på patienthotellet. Superskönt att ha ett eget rum med dubbelsäng och barnmorskorna ett telefonsamtal bort. Vi hade helt fantastiska sköterskor som kom och kollade till oss med jämna mellanrum.

Efter några timmar på hotellet åkte Conny iväg för att hämta barnvagenen som stod och väntade. Tror ni inte han berättar för all personal att han precis blivit pappa och att vi fött hemma?!

Mina föräldrar och syskon var på besök på kvällen. Alla lika stolta. Pappa hade till och med blivit bjuden på champange av en kund. Mer än vi fått.

Under den tiden vi tillbringade på förlossningen och BB hotellet fick berätta för all personal vi träffade om förlosningen, och alla var så imponerade.

Efter 2 nätter på hotellet var det väldigt skönt att komma hem och få börja på det nya livet.

Vi var väldigt lättade att allt var över. Smärtan av värkarna var betydligt värre än när han kom ut. Vi slapp tillbringa en massa timmar på förlossingen, jag slapp tänka på smärtstillande etc. Det finns många saker som vi ser bra på idag, men det är ju för att allt gick så bra. Men nästa gång vill jag hinna in till sjukhuset.

Något som hjälpte mig extremt mycket var att Conny höll sig kolugn. Jag är så stolt över honom, och över mig själv. Tänk att vi klarade av detta spektakel.
Jag hade ju innan bestämt att C skulle få tillbringa förlossningen uppe vid mitt huvud, det var onödigt att han skulle se allt. Jag hade även skrivit ner i mitt förlossningsbrev att jag inte ville se efterbörden. Jag var heltinställd på att allt skulle ta jäääättte lång tid, att jag skulle använda all smärtlindring jag fick, att jag skulle vara en riktig bitch och att det skulle göra mycket ondare mycket längre. Även fast man inte kan föreställa sig hur ont det faktiskt gör.
Nu fick C och jag se allt, han fick städa upp i ett blodigt badrum. Men jag vet att hela denna upplevelse har fört oss närmre varandra. Det hade ju en "vanlig" förlossning också gjort, men just att se att vi klara av det är något extra.

Hela förlossningen innebar mycket saker som jag aldrig gjort förut. Förutom att det var första gången jag födde barn, var det första gången jag åkte ambulans, första gången jag svimmat och första gången jag sytts.

Nu har vi en fantastisk son på 12 dagar. Än så länge sover han väldigt mycke, kanske inte riktigt när vi vill att han ska det. Men han är världen snällaste, skriker bara när han är hungrig. Vi håller på att komma in i föräldralivet och njuter av alla stunder med vår lilla skrutt.

Neo ligger nu här på min mage och sover, och jag måste erkänna att jag har så svårt att slita ögona från honom.

 

Nu har vi varit hemma ett par dagar med vår lilla pöjk. Vi åkte hem från BB-hotellet i fredags förmiddag.
Både jag och Conny längtade hem till vårt nya liv. Allt känns så otroligt bra, och jag trodde att det skulle kännas konstigt. Men det konstiga är att allt känns så naturligt.
Min lillebror Hannes frågade mig i torsdags om jag "redan älskar Neo?", och det är klart jag gör. Det gjorde man ju redan innan man visste att det var just han som skulle komma ut.
Neo, som betyder "ny", är ju början på det nya för oss. Redan från start märker man att man lägger alla ens egna behov åt sidan, om han behöver något.

Helgen har varit ganska rörig. Det har sprungit folk här under dagarna, och vi har även vart på ett återbesök på sjukhuset. Neos mormor, morfar, morbror och moster var och besökte oss redan i onsdags. I lördags kom farmor och farfar från Dalarna. Dom tog in på hotell för att vi skulle få sova ensamma, och åkte hem i morse.
Söndagen började med att vi skulle in till sjukhuset för att kolla att vår lilla grabb hade det bra.
Eftersom vi är rätt gröna när det gäller föräldraskap än, så har vi inte riktigt koll på hur mycke extra tid man behöver på sig om man ska ha en liten bebis med. Så de blev lite stressigt den morgonen.
Sen dök "tant" Åsa upp med sin sambo Andreas, dom hade åkt hem över helgen från Örebro.
Efter en fika med dom fick vi ytterligare besök, som kom samtidigt som farmor och farfar.

Jag har ju lovat en förlossningsberättelse, och den kommer. Vill ju få med allt, och efter en jobbig natt så känns hjärnan mest som bomull. Så den kommer att komma, när jag känner att jag orkar.

Neo på sin födelsedag

För ungefär en vecka sedan läste jag en helt galen och fantastisk artikel om Tova, som födde sin första son ensam hemma på toaletten. Jag var super imponerad av att hon grejade det. Men skulle absolut inte vilja det själv, jag skulle ju inte klara av det eller?

Kl 05.33 i morse föddes lilla Neo, 2860 gram och 47 cm lång. 7 dagar förtidigt föddes vår älskade son på toaletten där hemma.

Det kommer en längre förlossningsberättelse om ett par dagar. Nu ligger jag och njuter av min lilla grabb på bröstet.

Imorse var de roligt att dra upp rullgardinen. Helst hade jag bara gått och gömt mig under täcket igen och låtsats som jag bara drömt att det snöar ute. Men tyvärr inte, visst blir man på dåligt humör. Jag som hängde undan alla vinterjackor och skor igår, och tänkte att nu kommer det inte komma någon mer snö.

Jag vet inte om det är det, eller om jag bara vaknat på fel sida, men idag känns det verkligen som hela världen är emot mig. Det låter så töntigt och självcentrerat när man tror att allt som går dåligt är för att alla är emot en. De är väl inga mer som har tid att gå och fundera över mig. Men som min pappa brukar säga "Alla bara tänker på sig själva, det är bara jag som tänker på mig". Just idag känns det som jag skulle kunna börja gråta vilken sekund somhelst.

Så vad är det nu som går emot mig. Först och främst snön såklart. Sen har vi problemet mat. Ska hem till mina föräldrar på middag ikväll, med lite annat folk också. Eftersom jag har blivit ganska petig med vad jag vill ha för mat så försöker jag alltid ge mamma lite förslag på vad jag kan äta, men denna gång kom mitt förslag tyvärr försent.
Jag tyckte att en god ungsgrillad kyckling med grönsaker och grejer lät som en jätte bra idé.
Pappa tyckte att hans förslag kroppkakor var mycket bättre, och när pappa tycker något annat så blir det som han vill.
Och då är frågan hur han tänker, kroppkakor är "vuxenmat", vid vissa tillfällen räknar jag mig inte till dom vuxna. Min lillasyster är 14, min bror 19 och det kommer även andra icke vuxna. Är det inte då lättare att fixa mat man vet att alla kan äta? Vilka problem man har va?
Men det jag då blir mest sur över är att när jag då diskuterar detta med min mamma i telefon, kan jag höra pappa i bakgrunden som säger att jag kommer älska dessa kroppkakor, bara för att han gör det.
Jag har ätit kroppkakor, och jag tycker inte om det. Det är väl kanske inte den bästa idén att sitta och reta upp en höggravid, hormonell Naima. Framförallt inte när maten har blivit en så viktig del av dagen. Redan innan jag var gravid blev jag grinig, trött och tyst om jag inte fick mat när jag var hungrig, jag lovar att det inte blivit bättre med graviditeten, framförallt då jag snarare blivit äcklad av nästan all mat.

Hur har vi då löst detta problem? Mamma får göra sina kroppkakor, och jag gör min kyckling. Då blir alla nöjda och mätta. Men man känner sig ganska barnslig över att det är så viktigt.

Nästa sak som går emot mig är garderoben. Eller kanske min kropp. Jag har inget att sätta på mig som både är bekvämt, snyggt ocg icke-tantigt. Snacka om att jag längtar efter varmare väder, en bebis utanför kroppen och en uppdatering av min garderob.

Påskafton blev inte rikigt som planerat. Vi hade ju inte planerat något alls egentligen.
Men tanken var att påsken skulle firas precis som vanligt hemma hos min moster i Vallentuna.
Dessvärre insjuknade hon i maginfluensan under torsdags natten. Det är ju defenitivt inget någon vill smittas av, så vi fick allihop fundera ut något annat.
Det slutade med att min andra moster hade sina barn, barnbarn och mormor hemma hos sig, och vi tillsammans med farmor åkte hem till mamma och pappa.
Där åt vi en ganska improviserad påsklunch, bestående av lax, sill, prinskorv, potatis och underbart gott bröd från Vallentunas vedungsbageri (som min kusins man äger).
Självklart blev det lite förmycke godis precis som vanligt.
Och vädret var så vackert att vi kunde placera oss ute på altanen utan jackor!

Kvällen var inte lika trevlig för min del. Eller den var det fram till ungefär kl 22. Då fick jag mig en släng med förvärkar. Dom gjorde ont, men inte tillräckligt för att det skulle kännas som på allvar. Dessutom höll dom bara i några sekunder åt gången. Men under två timmar höll det i alla fall på. Jag var så fruktansvärt trött, och  blev rädd för att jag skulle få ligga hela natten med värkar, så när dom gick över blev jag väldigt lättad.
Alla säger att man vet när det är på riktigt. Men hur? Tänk om man inte fattar de när det väl gäller?
Jag vill ju inte göra Conny orolig i onödan heller.

I natt har jag i alla fall sovit som en stock. Under den senaste veckan har det ju inte blivit så mycke till djupsömn. Så nu var jag så trött så jag slocknade runt 01, och var inte uppe på toa förän vid 08, och sov sen lugnt vidare till 11.30.

Nu blir det en lugn fortsatt påskdag. Har damsugit lite, Conny är på gymmet och jag tänkte servera lite våfflor när han kommer hem igen.

Igår var jag som tidigare sagt hemma hos min moster för lite påsk pyssel. Vi hade jätte trevligt, och även min kära kusin Petra var hemma kommen på besök från Kalmar.
Det var även igår jag andra gången under ett par veckor fick frågan om jag skulle ha barn i sommar.
Denna gång var det min ingifta morbror som frågade om den skulle komma i juni.
Första gången var det en av mammas elevers mamma som fråga om den skulle komma i sommar.

Jag märker att folk som frågar blir lite förvånade över att det är så kort tid kvar. Även när jag var och besökte mina gamla arbetskompisar var det an av dom som trodde att jag var i 7e månaden fortfarande.

Min mage är ju inte så stor om man jämför den med andras som har gått lika långt, så jag förstår att folk kanske tänker så. Men samtidigt tycker jag ju själv att min mage är gigantisk.
Jag är ju glad över att jag inte är sådär stor som vissa har blivit. Känner mig ju otymplig som jag är själv, fatta hur jag känt mig om magen var ännu större.
Och jag hoppas att liten mage betyder liten bebis. Jag vill hest slippa trycka ut en 4-kilos klump.

Nu sitter jag och väntar på min duktiga älskling som är på gymmet. Vi ska väl iväg och påskhandla lite sen. Jag är så förvånad att alla affärer har öppet som vanligt på en långfredag. Det trodde jag faktist inte.
Ska nu försöka sminka bort mina vackra mörka påsar under ögona, så man ser ut som en människa igen.

Dessa påsar som dykt upp den senaste veckan, i följd av dålig sömn. Dom lär ju inte bli mindre med tiden, så det är bara att vänja sig.

Idag är det 1 april och jag går in på min 39e graviditetsvecka. Det är alltså 1 vecka och 6 dagar kvar till min beräknade förlossning. Detta är lite information från familjeliv.se om denna vecka.

Vecka 39: 1 apr - 7 apr 2010
Vecka 39

Kroppen: Bestäm dig för att du är klar att föda ditt barn! Nu är du klar med förberedelser och du är redo. Känslomässigt känner man ofta blandade känslor, man är otålig samtidigt som man kan känna rampfeber.
Livmodertappen har i regel börjat mogna och mjukats upp för att underlätta förlossningsarbetet, i vissa fall försvinner den helt. Slemproppen kan lossna, men det är ingen garanti att förlossningen är på gång. Om den lossnar i tidigt skede kan den till och med återbildas. Slemproppen bildas i vecka fyra för att skydda ingången till livmoderhalsen. Den kan vara alltifrån genomskinlig i en geléaktig konsistens till brun-, röd- eller grönfärgad. Den kan även komma ut i små omgångar och vissa märker inte ens av den.

Barnet: Det duniga hår som hittills täckt barnets hud försvinner och hudens rynkor är utslätade. Barnets avföring "mekonium" som samlats i tarmarna består av en blandning av lanugohår, gallpigment, utsöndringar från matsmältningssystemet och celler från tarmväggen. Barnet förbereder sig att födas genom att samla på sig extra mycket energi för att klara sig under förlossningen och de första levnadsdygnen innan mjölkproduktionen kommit igång.

Någon slempropp ar jag inte sett röken av. Men jag känner mig väldigt inställd på att föda snart.

Nu har jag precis packat klart min BB-väska så gott de går. Kläderna är ner packade, även linsvätska+etui, en bok, handduk, tofflor och min journal från MVC. Jag har precis skrivit klart och tryckt ut mitt förlossnings brev, så det är nerpackat. Det är bara de där små hygienartiklarna, typ tandborste, tandkräm, shampoo, glasögona etc, kvar för min del. Även lite godis och amnings inlägg ska inhandlas och packas ned.  Bebisens kläder är framlagda, men inte ned packade än, eftersom dom inte får plats i samma väska som mina saker. Connys grejer får han packa ner själv.
Så nu känner jag mig redo för att kunna dra.

Det kommer nog inte bli så mycket april spratt för mig i år. Jag är alldeles för dålig att komma på något själv. Jag kan ju inte ringa till Conny och säga att vattnet gått, de är alldeles för elakt.
Sen är det ingen som vågar skoja med mig, jag måste ju tänka på blodtrycket. Vilket är rätt skönt, eftersom jag egentligen inte uppskattar de dåliga skämt folk brukar komma med.

Sitter här och väntar på att mamma ska plocka upp mig, vi ska åka till min moster i Vallentuna och påskpyssla lite.