Naimisen

Just nu så tror jag att både jag och Conny inte vill planera massa saker. Utan vi tar mest dagarna som dom kommer.
Vilket jag tycker är väldigt skönt. Men mitt uppe i denna väntan dyker påsken upp.
I min släkt så har vi nästan alltid firat påsken på samma sätt, och jag vet att det inte riktigt har varit samma firande i Connys familj.

De flesta jag växt upp med delar ut lite påskägg, äter lunch med familjen och sen är det väl inte så mycket mer. Och det är nog ungefär det Conny är van vid.
I min släkt samlas alla som kan hemma hos min moster för världens lunch, sen kommer påskharen, vi letar ägg och fika efter det. Det brukar alltid bli ganska mycket folk och det är alltid något av äggen vi inte hittar.

I år har vi inte ännu bestämt om vi ska delta i detta ståhej. Mest för att jag inte vet om jag orkar med det.
Däremot fick mitt besök på MVC här om dagen att börja tänka om.
Båda två blev lite oroliga över beskedet med äggvitan, vilket inte är så konstigt. Allt har ju vart så bra hittils, varför skulle just jag få en så bra och smärtfri graviditet?
Det blir ju nästan så att man känner efter extra om man inte har ont i huvudet i alla fall.
Att jag då ändrar mig är för att en av mina mostrar som ska delta på lördag kan kolla mitt blodtryck.
Vilket skulle vara skönt, då de är 13 dagar tills nästa gång jag ska till MVC nästa gång. Jag har ingen större lust att gå till vårdcentralen och betala om det inte är något.
Så vi får se, det lutar åt ett stort påskfirande. Om Conny tycker att det känns befogat.

Är det inte konstigt hur man planerar ibland? Eller det kanske just är det att man inte planerar utan bara låter saker bli som det blir.
Jag som är ledig borde ju kunna dela upp alla dom saker som ska göras, och dom saker jag vill göra på flera dagar. Men det brukar inte bli så.
Vissa dagar ligger man i soffan och glor på tv, utan att egentligen göra något produktivt alls. Som igår, i och för sig var jag på MVC, men resten av dagen blev på soffan, och det enda jag egentligen gjorde var att äta och diska.
Nu sitter jag och har två tvättmaskiner igång och en bulldeg på jäsning. Jag håller även på att springa omkring här i lägenheten och plocka, sortera skräp, få undan alla kläder från golvet etc.
Det kanske är så att när man börjar med en sak tycker man att man lika gärna kan göra allt samtidigt, så man kan vila sen.

När jag hade varit och stoppat in tvätten kom jag ju på att det skulle vara väldigt gott med färska kanelbullar, och satte igång med det. Tyvärr upptäckte jag att jag inte har något pärlsocker hemma, så jag får se hur jag löser det. De kanske går bra med kokosflingor?

Nu ska jag ner i tvättstugan så jag får allt torrt.

Idag har jag varit på mitt näst sista inplanerade besök på MVC. Så om allt går som det ska, ska jag dit om två veckor, dagen innan beräknat förlossningsdatum.

Idag körde vi en totalgenom gång av alla tester. Blodsockret låg på 4.2, järnvärdet 131 och blodtrycket 120/80. Så alla dom testerna såg bra ut. Däremot kunde hon se att jag hade lite äggvita i urinet (+1) vilket i samband med högt blodtryck kan tyda på havandeskapsförgiftning. Eftersom att blodtrycket var som det skulle så var det inget jag skulle oroa mig över, utan bara om jag får en ihållande huvudvärk så skulle jag oroa mig.
Bebisens hjärtslag låg på 135 slag/minut, den har sjunkit ner rejält nu och huvudet är fixerat. Huvudet ä alltså på plats i bäckenet och går inte att rucka på. Nu är jag redo för att föda.
Trodde inte att huvudet skulle vara fixerat, då den lilla skitungen där inne rör på sig dygnet runt nästan, och det är inte lite heller.
Nu såhär 2 veckor innan kan jag ju avslöja att min totala viktökning so far är 13 kg, vilket jag ska vara glad över.
Jag kommer inte ha gått upp 30 kg jippie!

Natten var ganska jobbig, och jag har märkt att de blir jobbigare för varje dag. Jag har haft förvärkar, och en bebis som trycker på urinblåsan. Så fort jag la mig på rygg så kändes det som jag skulle kissa på mig.
Så denna natt slog jag rekord i toalett besök, jag tror det blev typ 7 sammanlagt. Har inte riktigt kolla då jag gick i sömnen de flesta av dom.

Så idag blir det att ta en tupplur ganska snart, och glo lite på tv.

Nu har jag precis sett det första avsnittet av Americas next Top model 13. Denna säsong har dom ett litet annat koncept, det är bara tjejer under 1,70 med. Kanske på jakt efter den nya Kate Moss?
Får vi se hur det går. Jag har i alla fall sett fram emot en ny säsong, och nu är första avsnittet avklarat.

Denna helg gjorde jag en ny upptäckt, nämligen Sias blåbärs sorbet. Har alltid tyckt om sorbeter, framförallt hallon och fläder, men ibland kan dom ha en tendens att inte bara så goda. Nu var det Conny som valde smak, och den var super god. Det smakar verkligen mycket blåbär, och inte alls plastigt som jag trodde den skulle göra.

Håller på att försöka vänja mig vid den nya tiden lite, så nu står jag med middagen. Spagetti och köttfärssås, väldigt fantasirikt.

Förr så kunde jag tycka att det var lite jobbigt när det var alldeles för mycket folk runt omkring. Inte för att jag tycker att människor är läskiga. Mest för att det alltid är så jobbiga ljudvolymer i tex gallerior etc. Dessutom är det alltid folk ivägen.
Under graviditeten har jag märkt att jag tycker att det är ännu jobbigare med stora folksamlingar. Man blir ju trött lättare än innan, så det är ju till viss del av de anledningar jag tyckte tidigare.
Men jag har märkt att jag äcklas lättare av mycket folk. Först och främst alla som snorar och hostar rakt ut, tex på bussen. Det kanske är lte mer förståligt med all uppmärksamhet med svininfluensan som det varit under hösten.
Sen märker jag att jag äcklas mer av alla dessa människor med dåligt bordsskick. Folk som pratar med mat i munnen, surplar eller tuggar med öppen mun.

Att jag funderar över detta nu är för att jag satt och funderade på hur beskyddande man ska vara över sin lilla bebis.
Nyfödda är ju väldigt känsliga, men man kan ju inte låsa in sig bara för det. Ska man tvinga alla besökare tvätta sig med handsprit om de vill hålla i bebisen?
Självklart förstår jag att man inte släpper en sjuk besökare i närheten, men kommer andra att respektera det?
Vad gör man när våra föräldrar ska komma och träffa sitt barnbarn första gången om dom är förkylda?
Mina egna föräldrar har jag ju inget problem med att säga till, dessutom är dom lättare att besöka flera gånger.
Men svärföräldrarna? Dom bor för det första 30 mil härifrån, dessutom vill man inte göra dom besvikna.
Då kan man ju tycka att det är Connys sak att säga till dom, men jag vet att han kan tycka att det kan vara jobbigt att säga ifrån med. Dessutom tycker han att jag är alldeles för överbeskyddande redan nu.
Så jag hoppas verkligen att någon barnmorska eller läkare kan berätta hur vi ska göra, och varför. Då kanske han tar mer allvarligt på det.
Samma sak är det när det gäller rökning i närheten av mitt barn. Mina vänner som röker förstår, och jag kommer förmodligen inte ens behöva säga till. Men svärföräldrarna? Förmodligen kommer dom förstå med, och ingen röker ju inomhus ändå. Men säger jag till känner jag mig gnällig.
Bara att låta någon annan hålla i vår bebis tror jag kommer att kännas jobbigt. Man vill ju inte missunna familjen det, och i lagoma mängder kommer det gå jätte bra om man frågar. Men om man har någon som går och petar och lyfter hela tiden tycker jag känns väldigt påträngande.
Det är ju iaf vad jag känner med min mage, den är ju min, kommer jag känna så ännu mer med bebisen?

Denna helg har varit en ganska lugn variant. Eftersom min älskling är ledig fredagar varannan vecka så har vi haft en lång mys helg.
I fredags var vi ute i Kista, hälsade på mina gamla arbetskompisar första gången sen jag slutade. Vi åt lunch och jag provade ut ett par vårskor. Sen åkte vi förbi Coop, stor handlade, så nu är både kylen och frysen full med mat.
Sen var det myskväll med hemmagjord pizza, och blåbärs sorbet.
Lördagen gjorde vi missen att åka ut till Heron. Där gick vi på bio och såg Shutter Island, som faktist inte var så läskig som jag trott. Den var mer psykologisk, men bra. Men åk inte till Heron en lönings helg! Det var så mycket folk att det inte fanns någon luft i hela gallerian.
Idag började dagen med lite våfflor. Blev ju inga här hemma i torsdags, den riktiga våffel dagen. Så lite våfflor med jordgubbar och lönsirap, the-american-way. Tyvärr var jordgubbarna inge vidare, dom smakade nada. Längtar efter våra svenska söta jordgubbar. Conny är på gymmet nu, han måste ju hinna hem till hockeyn som är idag.
Så då blir det lite fiskpannetter, potatis och elitserie slutspel.

Idag går jag in på min 38e graviditets vecka. Jag har haft en nyttig dag hittils. Tog en promenad på 30 min, eller snarare vaggade fram i vårat gråmulna väder. Jag har ganska precis ätit lite fisk till lunch, försöker passa på när Conny inte är hemma då han inte är så förtjust i fisk. Nu är fettot här hemma ganska slut.
Fettot är min nya benämning för mig själv, har inte ställt mig på vågen på ett tag. Varje gång jag väger mig blir jag chockad. Har varken gått upp mer eller mindre än vad som rekomenderas, men det är ändå inte till någon tröst är man ser de höga siffrorna på vågen. Nu när ben och fötter börjar svulna drar jag mig ännu mer för att väga mig.
Här är lite information om vad som händer i kroppen denna vecka.

Vecka 38: 25 mar - 31 mar 2010
Vecka 38

Kroppen: Nu närmar sig förlossningen med stormsteg. Se till att du vet var din partner befinner sig och att du lätt kan få kontakt.
När barnets huvud har ställt in sig brukar det bli lite lättare för den blivande mamman att andas och äta igen eftersom det blir lite mer plats upptill i magen. Allt fler känner förvärkar. Det som skiljer förvärkar från sammandragningar är att värkarna oftare gör ont. Först blir magen hård, precis som tidigare, men efteråt kan en molande känsla finnas kvar. Smärtan sitter långt ner i magen eller ländryggen och påminner om mensvärk. Långt ifrån alla får dock någon förvarning om att förlossningen är på gång. När du väntar ditt första barn är det vanligast att barnet kommer efter beräknat datum. Är du omföderska föder du statistiskt sett nästa barn två till tre dagar tidigare.

Barnet: Nu är barnet helt fullgånget och navelsträngen är cirka 50 cm lång.

Förvärkarna har jag ju börjat känna av, och det är oftare nu än förut. Jag tror även att magen sjunkit lite, jag är oftare spänd längre ner i magen. Men man vet ju aldrig, jag kanske bara inbillar mig.
På tisdag ska jag till MVC och då får jag veta om huvudet är fixerat.

För några dagar sedan pratade jag med mamma i telefon. Jag berättade hur jobbigt allt började bli, och jag inte fattade hur jag skulle stå ut med att gå över tiden.
Hon tyckte att jag var jätte duktig och inte alls gnällde så mycket. Inte som jag gjorde i början av graviditeten, då var jag en riktig gnällis.
Men då mådde jag illa och var trött, och jag tyckte att det var sååå lång tid kvar. Nu är det ju bara ett par veckor, då är det skillnad. Man orkar bita ihop.

Något jag möts av ganska ofta senaste tiden är "sold out" på H&Ms online shop. Både de jätte fina kläderna från H&Ms "The garden collection" och "The blues" har varit utsålt sen dom började sälja dom. Jag får väl se om jag kan hitta det jag spanat in på stan, men lite trist är det att sitta och sukta efter något som inte finns.

Nu när allt är så klart det kan bli här hemma blir dagarna ganska långa. Jag är väldigt inponerad av dom som är höggravida och är ute och promenerar i flera timmar. Jag vet att jag skulle må bra av det, men kroppen orkar inte riktigt längre. När jag får den där känslan av att jag inte klarar av vissa saker blir jag bara på dåligt humör.
Det är bara 21 dagar kvar till det beräknade datumet, men jag kan ju inte städa varje dag?

Det blir att man använder ganska mycket tid till att läsa andras bloggar, och jag märker att jag engagerar mig i små saker mer.
Till exempel en forum tråd på Familjeliv som handlar om bonde-frun Emma Englund. Där man disskuterar hur vida det var rätt av henne att sälja bilder på sin lilla Thilde till Hänt Extra. Att folk orkar bry sig om en "b-kändis", eller snarare om hur synd det är om hennes nyfödda dotter. Antingen handlar det om avundsjuka (det är ingen tidning som är intresserade av deras barn) eller så har folk alldeles för lite att göra.
Emma och Magnus är väl en vuxna människor, och jag tror personligen inte att deras dotter tar någon skada av det.
Men dessa människor som tycker hon har "sjunkit så lågt" det är väl dom också som köper tidningen? Jag skulle säga att det är mer pinsamt att man är så sjukligt intresserad, och lägger sig i andras liv så mycket att man är villig att betala för det.
Dessutom undrar jag varför det bara är Emma som får ta skit, Magnus hade väl förmodligen något att säga till om också?

Ja, som sagt engagerar jag mig i små saker. Mitt liv kanske inte e så mycke bättre än deras.

Idag har jag inte gjort speciellt mycket. Jag har ätit frukost och lunch, sovit middag, sett till att få undan all disk, irreterat mig över att kiwin hårar av sig på bordet jämt, konstaterat att korsordet i DN idag va lite för svårt coh att jag skulle behöva ta mig till en frisör.

Men snart kommer mina dagar vara fulla av blöjbyten, tvätt och matning. Så det kanske bara är bra att njuta av min tristess, och faktiskt bara ta det lugnt och vänta.

Idag har jag en super seg dag. En sådan dag då man sliter lite extra på soffan.
Jag vaknade av att jag hade lite förvärkar, som gick över rätt snabbt. Det känns ungefär som mensvärk, och det var inte helt lätt att fortsätta sova.
Medans jag låg kvar i sängen konstaterade jag att det var mulet ute, och att jag hade ont i både halsen och huvudet.
Är fortfarande låg och det känns ungefär som jag har en förkylning på gång, så det blir illa kvickt tillbaka till soffan igen.

En trevlig nyhet var att skattedeklarationen låg i postfacket, och det var roliga siffror i år. Det gör ju att man mår lite bättre i alla fall.

Tack för alla födelsedags gratulationer!

Idag var det då måndag igen, men idag har jag även levt exakt 22 år. Eftersom att det bara är jag som har lyxen att vara ledig såhär så firade vi min födelsedag igår. Inget avancerat, utan middag hemma hos mamma och pappa, med farmor, mormor min morbror, syskonen och min älskling såklart.

Jag tycker att det är lite sorgligt att nu när man är lite äldre så är födelsedagar inte lika "magiska" längre.
När man var yngre var det en av de bästa dagarna på hela året, och nu är det egentligen som vilken dag som helst. Man kan till och med flytta på den utan att det gör något.
Det är inge annorlunda för mig, för det spelade alls ingen roll att vi tog middagen en dag tidigare. Men det är just det som är lite sorgligt, att jag inte tyckte att det spelade någon roll.

Jag har alltid tyckt om födelsedagar, inte bara mina utan även andras. Det är roligt att få göra någon annans dag speciell. När man var liten handlade det mest om presenterna, men nu är det ett bra tillfälle att få någon att känna sig speciell och uppskattad.
För inte allt så länge sedan berättade min pappa för mig att när jag var ungefär 10, så skulle han av någon anledning vara inte ha möjlighet att vara hemma på sin födelsedag. Förmodligen var han ute och jobbade någonstans i världen just dom dagarna. Jag hade tyckt så synd om honom då, inte bara lite utan jag tyckte verkligen synd om honom för att han inte fick vara hemma på sin födelsedag.

Det här året har vi haft fokus på så mycket annat, så jag till för några veckor sedan kom på att det var min födelsedag snart. Det enda jag egentligen önskade mig var en snöfri och en matlagningsfri födelsedag. Till viss del gick ju detta i uppfyllelse. Mamma lagade en underbar middag igår, däremot har jag ingen som lagar mat till mig idag. Men jag slapp i alla fall göra min egna födelsedagsmiddag. Det är lite vitt på marken fortfarande, men solen skiner in här genom fönstret så jag ska inte gnälla över det heller.

Lite presenter blev det ju också, rättare sagt precis dom sakerna jag önskat mig. En jätte fin vår jacka av Conny (som inte är så fin just nu, men när magen är borta), lite smink av Miriam (ville inte lägga mina egna pengar på nytt), presentkort på HM av Hannes, presentkort på Nilson av svärföräldrarna (perfekt för vår shoppingen) och ett Maxi Cosi babyskydd av de andra. Mycket uppskattade presenter, som kommer användas mycket!

Nu är det dags för mig att slänga upp bena på soffan efter en storstädning här hemma. Ska få i mig lite mat, inget som tar för lång tid att laga.

Idag är det en nästan en vanlig tråksöndag, men bara nästan. Det är både en lite extra kul, och lite extra tråkigt på samma gång.
Jag fyller ju år imorgon, så idag blir det en för tidig födelsedagsmiddag med familjen, eftersom Conny jobbar imorgon kväll. Det var det lilla extra roliga denna dag. Det som gör det tråkigt är att det snöar!
Jag brukar varje år önska mig en snöfri födelsedag, detta ser inte ut att vara möjligt i år. Och minns jag inte helt fel var det samma sak förra året. Det kanske är möjligt att jag slipper se snön falla ner från himlen, men det kommer vara vitt och slaskigt på marken.

Igår var det riktigt fint vårväder, sol och så länge det inte blåste var det nästan varmt. Då var vi ute och kollade på nya jackor och skor till våren. Det brukar ju alltid bli en ny uppsättning med sådant såhär års. Tyvärr så blir jag alltid lite låg då det känns som att inget sitter fint nu förtiden. Magen är ivägen och jag har aldrig lust att prova något.
Vi gick i alla fall och njöt av allt som vi har att se fram emot denna vår. Alla fina vårkläder, promenader utan ishalka, grönska och självklart vårt lilla mirakel som snart är här.

Nu längtar jag först och främst efter att snön och isen ska försvinna, för nästa helg ska vi åka och hämta våran superfina Bugaboo. Sen längtar jag så tills magen är borta, den främsta anledningen är ju för att bebisen är här då men nu börjar det bli riktigt tungt och jobbigt.
Jag tycker om min mage jätte mycke, men man känner sig inte alltid lika fin som andra kanske tycker att man är, man är absolut inte lika smidig som man vill vara och dessutom har man ju något fantastiskt som väntar så jag tycker inte att det är så konstigt om man önskar att det snart var över.
Dom 24 dagar som är kvar nu till beräknad förlossning vill jag gärna ska vara just 24 dagar, varken mer eller mindre. Däremot tror jag ju inte att det kommer vara så. Det blir nog lite längre väntan, och jag kommer att bli gnällig.

De senaste veckorna har bebisen blivit så stor att den inte sparkar på samma sätt längre. Den rör absolut inte på sig mindre, snara tvärtom. Men det är mer buff och gruffande där inne. Ett knä i ena sidan, rumpan som trycker på revbena det är kanske inite det mest bekväma, men det är livstecken och dom är väldigt sköna att få.

Nu är min älskling på gymmet, snacka om slö man känner sig, han är otroligt duktig tycker jag. Jag sitter och glor på snön därute och längtar efter en underbar middag. Det som står på menyn är:

Soppa på gröna ärtor med pepparotscremé.
Ungsbakad lax med ungsbakade rotfrukter och aioli
Rödfruktsallad med mascarponecremé

Idag är det bara 27 dagar kvar. Det känns helt fantastiskt. Snart är den tunga magen borta, och vår efterlängtade bebis är här. Det bästa av allt är att jag inte har någon panik alls, utan ser fram emot allt som nu ska ske.
Det finns självklart saker som kan gå fel, men jag tror att det bästa är att gå in för allt på ett positivt sätt.
Man bör vara medveten om att allt kanske inte går som man vill, veta om att det kan hända otrevliga saker och ta ställning till det, men inte ha den inställningen att allt kommer gå åt pipsvängen.


Lite information om just denna vecka från minbebis.com
Bebis

Bebisen väger nu nästan 3 kg och är 47 cm lång. De flesta bebisar har vänt sig med huvudet neråt nu. Om den inte har gjort det brukar man försöka vända bebisen. Den tränar sina lungor genom att dra in och trycka ut fostervatten i dem. Lungorna är det sista av bebisens organ som mognar.

Du

Livmoderns mått kan vara detsamma som förra veckan. Det kan även vara mindre eftersom att bebisen sjunker mer och mer. Men är du förstagångsföderska kan ditt magmått vara 33 till 36 cm. Försök vila nu inför förlossningen varje dag när du kan för sen kommer du bara få göra det när bebisen vill.


Som sagt är det 27 dagar kvar. Finns det något jag avskyr om är folk som är försenade utan att meddela det.
Därför håller jag på att ställa in mig på att den där inne inte kommer dyka upp om 27 dagar, utan kommer vara någon vecka försenad. Eftersom bebisen inte kan meddela mig om exakt när den tänker komma, och jag inte vill bli alltför besviken.
I ett telefonsamtal under gårdagen, med min söta lillebror Hannes, konstaterade han just detta. Han sa att om "bebisen inte kommer komma just den 14 april kommer du att börja böla, och ringa och klaga på doktorn som sa det datumet", självklart en aningen överdrivet. Visst är det underbart att ens syskon känner en så väl.

Det kanske finns någon som ser en liten tjusning i det hela att inte veta, men jag tror de flesta blivande mammor och kanske framförallt blivande pappor vill veta lite mer exakt när det är dags.
Jag vet vilken ilfart Conny kommer köra hem i när jag ringer och säger att det är pågång. Med hans jobb kan han ju befinna sig ute i Tullinge eller varsomhelst.

När vi bestämde oss för vilket sjukhus vi ville förlösas på va det främsta argumentet för Karolinska att det var det närmsta. Vilket han såklart röstade för, då han absolut vill slippa förlösa mig i bilen.
Jag förklarade då för honom att det kan ta flera timmar innan de händer något. Och enligt Eniro tar det bara 2 minuter längre tid till Danderyd. Så de blev ju det till slut.

Men jag tror inte att min älskling är den enda som oroar sig för att hinna in till sjukhuset i tid, det finns nog många pappor där ute som fasar vid tanken av att förlösa sin partner på motorvägen någonstans i världen.

Nu håller jag på att tvätta. Det är dags att börja vänja sig vid allt springande upp och ner för trapporna (knappen i hissen fungerar inte till just den våningen för tillfället). Snart kommer tvättstugan vara mitt andra hem.
Men då byts alla strumpor och underkläder ut mot kräklappar och lakan.

Min kära mor är helt fantastiskt på många olika saker. Framförallt är hon världens bästa mamma. Men det finns några saker hon är fantastiskt dålig på, en av dessa saker är arr svara i telefon.
Imorse när jag ringde henne svarade hon iofs, men stod upptagen och lovade att ringa upp när det var fika dags.
Självklart förstår jag att hon jobbar, och har massa elever runt omkring, så de sista jag säger är att hon inte ska glömma att ringa upp.
Detta är nu 3 timmar sedan, och nu har hon inte telefonen på. Då blir man lite trött.
Det jag hade att säga hade tagit ca 3 min. Men men hon är ju så söt, så de går inte att vara sur på henne.

Nu är i alla fall bebisens säng bäddad och redo att sova i. Ytterligare en sak att pricka av på listan.

Nu är jag nyss hemkommen från ytterliggare ett besök hos barnmorskan. Bara två inbokade besök kvar sen.
Idag mätte vi magen, lyssnade på hjärtat, tog mitt blodtryck och kände efter hur bebisen ligger.
Mitt blodtryck var bra 120/80, bebisens lilla hjärta bankade på 140 slag/minut magen har växt mycke de senaste två veckorna och det såg bra ut. Äntligen vat jag att huvudet ligger nedåt! Även fast det är lite mer än en månad kvar så är det väldigt skönt att veta att den nu iaf ligger som den ska. Det kan hända att bebisen vänder sig igen, men BM sa att det var ytterst ovanligt.
Huvudet ligger alltså nedåt, men är inte fixerat ännu. Huvedet är alltså fortfarande rörligt. Nästa gång jag ska dit, om två veckor precis, är troligtvis huvudet fixerat. Men min BM förklarade att på vissa fixeras det inte förän under förlossningen.
Nu ska jag börja sätta mig och fundera lite över ett förlossningsbrev. BM skriver en sammanfattning om själva graviditeten och lite önskemål jag har som dom på DS kommer kunna se, men det kanske är bra att få med allt med egna ord?

Börjar snart bli dags att äta något. Kolla lite på tv, och ta de lugnt.

Helgen som gått har varit fylld av en massa trevligheter och full fart.

Fredagen var det inplannerat lite bak och förbereedelser inför en Baby shower under lördagen.
Så dagen började med att Conny va uppe tidigt för att fixa med lite jobbgrejer.
Han kom och plockade upp mig runt 12 och körde mig till Sollentuna centrum.
Där kom mamma och hämtade mig, vi åt en lyxig lunch på Edsbacka bistro, och satt och snackade skit.
Efter det var det bara att åka tillbaka till centrum för att handla alla ingridienser till baket.
Svava dök upp efter skolan och vi började baka lite muffins och pajer.
När vi var klara lite senare under kvällen kom min underbara älskling och hämtade mig, vilket tålamod han har!
Väl hemma hade svärföräldrarna anlänt från urskogen. Det blev att vi satt uppe några timmar och pratade.

Lördagen for vi in till staden för att shoppa lite. Kl 14 skulle Baby showern börja och jag skulle vara med och förbereda lite innan. Efter en snabb tur på stan åkte jag och svärmor över till Svava, där mötte vi upp Miriam och mamma, som hade med sig alla grejer.
När vi kom in i lägenheten så var världen ljuslila efter mina önskemål. Eftersom vi inte vet vad det blir för kön på den lilla blev det en blandning mellan rosa och blått, och lila är ju även min favoritfärg.
Sedenligt med familjen Furumos tillställningar var vi självklart inte klara kl 14. Det brukar alltid sluta med att gäserna får hjälpa till. Förhoppningsvis tog dom det inte allt för illa :P.
Lite presentöppning, mat och skitsnack med gamla goa vänner. Det flesta presenter bestod av kläder, super bra för det kommer gå åt. Även en bärsjal, en ihopfällbar badbalja, ett isländskt lammskinn, snuttefiltar, ett 12-pack froté tvättlappar och en handkräm till mamman är sådant som uppskattas något enormt här hemma. 
Super tack till alla som kom, och alla jätte fina presenter!

När de lilla partyt var över skulle svärföräldrarna till Globen för att se finalen i Melodifestivalen, en liten julklapp från mig och Conny. Medans jag och min älskling trivs bättre hemma i soffan. Rätt bidrag vann enligt mig, fast det hade inte heller gjort något om Salem Al Fakir hade vunnit.
När det stod klart att Anna vann åkte vi för att plocka upp två nöjda och trötta föräldrar.

Söndagen blev en relativt lugn morgon. Vi bestämde oss för att åka utt till IKEA för att inhandla spjälsängen, äntligen! Det blev även lunch där ute. Tyvärr ännu mer pengar i Kamprads ficka, och jag måste erkänna att det tar emot lite. Sen sa vi bye bye till svärpärona som skulle hemmåt. Och vi konstaterade att vi förmodligen inte kommer träffa dom förän bebisen är här.
Det känns så konstigt!

Idag är det som sagt måndag igen. Och för min del är jag ju ledig, men inte min älskling. Idag ska han till Örebro med sin chef på något möte, och jag blir ensam enda tills imorgon.
Så för min del blir det att sysselsätta sig med lite hushållssysslor, skruva ihop sängen och även kanske börja måla lite.

Det första jag gör när jag sätter mig vid datorn är att spana in lite bloggar. Se vad som händer ute i omvärlden.
En av de bloggar jag följer är min vän Emilias, och idag hade hon lagt upp en bild som facinerade mig.
En bild på hennes mage i slutet av hennes graviditet "livets omöjliga ekvationer".
Jag som tycker att min mage känns gigantisk, men den kanske inte är det trots allt?

Idag går jag in på min 36e graviditetsvecka. 36 av 40!! Jag har alltså 4 veckor och 6 dagar tills beräknad förlossning, och det är så otroligt spännande.
Detta är informationen jag får om denna vecka på Familjeliv.se.

Vecka 36: 11 mar - 17 mar 2010


Kroppen: Nu står livmodern i regel som högst och det kan kännas som om alla organ är ihoppressade till bristningsgränsen. Livmodern når ända upp till bröstbensspetsen.
Under hela graviditeten har säkert tankar runt förlossningen funnits mer eller mindre. Det känns säkert som om du har varit gravid bra länge nu och förlossningen börjar kännas allt mer aktuell. Vissa ser med spänning fram emot förlossningen medan andra har blandade känslor. Det är bra att ta reda på vad som händer under de olika skedena under förlossningen. Till exempel hur du kan hantera och möta smärtan och vilka smärtlindringsmetoder som finns att tillgå.
Det kan kännas skönt att ha en väska färdigpackad när det är dags att åka in till förlossningen. I den kan du packa saker som journal från barnmorskemottagningen, olja till massage, tjocka strumpor/tofflor, mjukisbyxor, tandborste och tandkräm, hårborste, hårsnoddar, tvål och schampo, amningsbehå och amningskupor, matsäck och kamera.

Barnet: Nu väger barnet mellan 2200-2500 gram och längden är ungefär 45 centimeter. Barnet kan börja röra sig mindre nu, de stora rörelserna ersätts ofta med små stötar från fötter och knän. Man kan få fin kontakt med barnet inne i magen, om man till exempel puttar lite på något som kan vara barnets fot kan man få en reaktion tillbaka. Kanske tar barnet bort foten för att sedan placera den på samma ställe igen.

Jag kan inte direkt säga att den lilla krabaten rör på sig mindre än tidigare, den kanske gör det men det känns betydligt mer nu.
Igår levde den loppan i magen på mig hela dagen lång, och man känner verkligen varenda liten rörelse.

Någon BB-väska är ännu inte packad. Jag har funderat på att börja med det snart men här hemma är det inte jag som är oroligast för att det kan hända snart.
Idag när jag föreslog att jag skulle åka ner och besöka Åsa i Örebro under måndagen tyckte min söte make att det var en dålig idé. Och förmodligen har han rätt, de är bättre att göra det när bebisen är här.
Jag tror att jag har ställt in mig lite för mycket på att jag förmodligen kommer att gå över tiden.
De kan ju faktist lika gärna vara så att de kommer hända tidigare också.
Men jag ser verkligen fram emot det hela.

Idag har jag varit ute och spanat på vårkläder i solen. Mycket fina saker finns det. Jag har tyckt att det varit så tråkigt att kolla på kläder under hösten och vintern. Men nu känns det som att snart kan jag faktist gå coh shoppa lite snygga kläder, ja ser ljuste skymta där framme.

Imorse vaknade jag av att Conny klev upp, ungefär som varje morgon. Trött som jag fortfarande var kollade jag på klockan, för att se om det var läge att somna om, 12.01 visade den!
Jag är ju ledig, så egenligen gör det inget, men det känns inte helt okej att sova bort hela dagen ändå.
Framförallt var jag chockad eftersom jag inte varit uppe på toa en endaste gång under natten, och att jag fortfarande kände mig som en klubbad säl.
Men nu var det som det va och jag flög upp och kastade på mig lite kläder.
Conny, som egentligen velat träna innan jobbet, tog den dagliga snabb frukosten framför sportbladet på nätet, och när han slår på datorn upptäcker han att klockan bara är 08.26!
Min underbara Philips Wake Up-light verkar leva sitt egna liv ibland.
Det var ju ingen idé att gå och lägga sig igen, så jag får kompensera det med en power-nap lite senare under dagen.

Trotts det underbara vädret idag känner jag mest för att stanna inne just nu. Men det kanske blir en liten promenix senare under dagen.

Nu har jag landat hemma efter en ganska lång eftermiddag på stan. Måste erkänna att jag känner mig ganska slut.
Åkte in redan vid 12.30 för att möta upp Svava och Tommy. Det blev en 3-timmars fika på Waynes för att ta igen den tiden vi inte setts på.
Svava håller på att planera en Baby shower för mig, så det blev lite att fixa de sista detaljerna inför det.
En sväng förbi Panduro för att köpa Sugarpaste, som vi ska göra lite söta figurer av till Cupcaksen. I den affären fastnar man ju alltid lite för länge.
Där mötte vi upp två vänninor till Svava, och for vidare till Muggen för lite mer fika.
Sen var det bara att ta sig hemmåt. Shoppde lite falukorv till kvällens middag.

Resten av kvällen blir på soffan med lite iste och en klubba från Colombia.

Nu när jag är ledig har jag spenderat relaivt mycket tid vid datorn. Inte bara för att läsa bloggar, blogga eller snacka mad kompisarna. Det har blivit mycke webb-tv. Färtillfället är det Glamourama och Unga mödrar som gäller.
Två program om tjejer i två helt olika världar.

Jag skulle själv räkna mig som ung mamma, och det gör nog dom flesta. Men när jag ser tvprogrammet blir jag nästan mörkrädd. Tonåringar som helt plötsligt ska bli vuxna. Även förra veckans avsnitt av Outsiders handlade om detta.
En kommentar som ofta återkommer i dessa sammanhang är ju att man inte behöver vara mer redo när man är 30 än när man är 15. Det var precis vad en av mammorna (till en av de unga mödrarna) i Outsiders sa. "Att vara mamma är ingen ålder, även om man är 15 eller 30 år."
Och självklart håller jag med till en viss del. Jag tror inte man älskar sitt barn mer bara för att man är äldre.
Däremot är det väl inte bara kärlek som gör dig till mamma? Du ansvarar för att ditt barn ska få en trygg och stabil uppväxt, och senare kan klara sig själva här i livet.
Dessa mammor i programmet är väldigt ofta ensamstående, i kontakt med social myndigheter och har själva en ganska brokig bakgrund.

Drömmen om en kärnfamilj är även det något som dom flesta av dom har gemensamt. Det är väl något de allra flesta vill ha. Det är inte helt lätt när man är 30 heller att få allt att gå ihop. Det finns många ensamstående 30 åringar också.
Men chansen att du håller ihop med en kille, som du träffat när du var 15 och skaffar barn med efter något år bara är nog betydligt mindre än om ni båda är runt 30 och varit tillsammans med i 5 år?

Sen är ju långt ifrån alla dessa graviditeter planerade, och jag kan förstå om det kan vara svårt att göra en abort.
En av tjejerna berättade att hon blivit gravid när hon var 15 år, dom hade inte använt något skydd alls och hennes kommentar "jag trodde inte man kunde bli gravid när man är 15" är väl inte helt okej.
Hur ska en person som inte kan stå på egna ben uppfostra ett barn till att kunna göra det?

Av dom som fortfarande har sin partner kvar så får man höra hur lite pappan hjälper till, han kliver inte upp på natten för att byta blöjor eller mata barnet, han städar inte när han kommer hem från jobbet.
Nej juste när han kommer hem från jobbet. De jobbet som ser till att det finns rena blöjor, mat på bordet och att du har ett tak över huvudet.
Jag vet previs hur tråkigt jag tycker att det är at själv ansvara för att det blir middag, disken är undanplockad etc.
Lyxen att komma hem och slippa laga mat lämnade jag precis som alla andra i samband med att man flyttar från sina föräldrar.
Min man jobbar om dagarna, även när jag jobbade var jag alltid hemma innan honom. Han ser till att jag har den mat jag behöver hemma för att vara mätt, är det då för mycke begärt att jag som är hemma ser till at den blir tillagad?
Ytterligare en skillnad till varför jag som "lite mer vuxen" är mer redo för att bli mamma än dom.
Dom vet inte vad det kostar att handla mat, eller bara vad det kostar att leva.
Båda har ett ansvar gentemot sitt barn och sin partner, det ekonomiska ansvaret  och det ansvaret som finns i hemmet och båda är precis lika viktiga.

Det kommer alltid finnas folk av olika åsikter om detta. Och finns det egentligen någon som kommer ha rätt?
Det finns säkert tonårs mammor där ute som gör ett mycke bättre jobb än vissa vuxna gör och vice versa.
Och vem är jag att klanka ner på dessa tjejer, jag kanske inte alls klarar av det, fast jag är ganska säker på att det kommer gå bra.
Det absolut viktigaste är i alla fall kärleken du ger ditt barn, och att du alltid sätter ditt barns bästa först.



Denna helg ha det inte hänt så mycket. Storhandling för veckan, lite mat och shopping i Vällingby Centrum. Den absolut sämsta "andra chansen" på tv. En sväng till sopptippen i söndags. Och ett besök med middag hos pärona som kom hem från Colombia i lördags. Bruna och fina var dom, med massor att berätta.
Så med andra ord en lugn och skön helg med min älskling.

Resten av denna dag blir det lite mer webb-tv. Har redan damsugit hela lägenheten, det finns ingen smutsdisk och magen spänner så jag känner inte för att röra på mig mer än nödvändigt.

Nu är det dags att få i sig lite frukost. Har legat och läst och dragit mig i nästan en timme så nu kurrar magen ordentligt. På menyn idag står det O'boy-gröt (mannagrynsgröt med o'boy i), något jag lärde mig att äta av familjen Steiner när jag var mindre.
Inte så nyttigt kanske, men väldigt gott och de e ju fredag idag.

Imorse fick jag ett sms från en kompis som gick samma ekonomiutbildning som jag. Hon berättade att hon för en vecka sedan fick en dotter. Så ett stort grattis till Linda med familj! Dessutom har Diana fått sin lilla dotter här i dagarna, så ett super grattis till henne med.

Känns som det föds en massa små tjejer just nu. Får vi se vad vår lilla krabat blir.

Som sagt blir det frukost nu. Sedan blir det en promenad i solen, ska handla lite målarfärg och haandla hem något trevligt till middag.

Är det inte supertråkigt att laga mat till bara sig själv? Det är i alla fall det jag håller på med nu.
Fixar lite lunch, sent som vanligt, men jag var ju inte uppe förens vid elva idag.

En av de tråkiga sakerna med att vara gravid är att man ska äta rätt mat lagom ofta.
Jag har svårt med båda två. Jag äter knappt godis, men jag skulle behöva få i mig lite mer grönt och lite mer protein.
Eftersom jag tycker det är så tråkigt att laga mat ensam så blir det alldeles för ofta mackor och fil.
Och så är jag expert på att vänta tills jag är så där panikhungrig, då orkar jag ju verkligen inte göra något ordentligt.

Däremot har jag ju faktist haft superbra blodvärden, och barnmorskan påpekade senast att det var ovanligt att det var så bra under hela graviditeten.
Så min diet kan ju inte vara helt fel.

Nu går jag in på vecka 35.

Såhär såg det ut på Familjeliv.

Idag märkte jag också att mina fingrar har svullnat lite. Senast igår kunde jag ha mina vigselringar, det kan jag idag med, men jag fick nästan inte av dom. Kanske är det bara extra svullet idag?

Det är i alla fall mina första tecken på vätskesamling. Nu är min omelett klar, så nu ska jag hugga in på den.

Idag var det dags för besök hos barnmorskan igen. Alla värden var bra, bebisen växer som den ska och hjärtat slår som det ska. Utöver de vanliga testerna bestämde vi också vilken BVC jag ska gå till sen. Finns i alla fall tre olika som ligger ungefär lika nära. Men BM rekomenderade att jag skulle välja den som anvarar för Råcksta området. Mest för att möjligheten att träffa andra mammor i samma område var större.
Eftersom alla ligger på samma avstånd så valde jag den hon rekomenderade.

Resten av dagen har varit lugn. Jag var förbi och köpte en pensel så jag skulle kunna börja måla skötbordet här hemma.
När jag sen började måla märkte vi att färgen inte täckte, och läste först då på burken att det var lasyr.
Varför ställer man en lasyr bredvid en helt svartmålad pall? Dessutom ger bilden på burken det intryck att det skulle bli helt svart. Typiskt IKEA.
Den skulle säker kunna bli helt svart, men det skulle krävas att jag målade den minst 5 gånger, och det har jag ingen lust med. Så jag fr vänta tills vi varit iväg och köpt riktig färg.

Så dagens stora plan gick åt skogen. Nu är det dags att se Halv åtta hos mig.

Ibland undrar jag om det är så att bara för att man är gravid är ens kropp helt plötsligt offentlig?
Helt plötsligt ska det klappas och fotograferas, och alla har frågor som man annars skulle tycka var lite för intima.
Är inte sånt man gör på Skansen?

Jag har tack och lov aldrig varit med om det själv, men jag har läst om gravida som träffat helt okända människor på stan, som tar sig friheten att klappa dom på magen. Vem är det som gör något sånt?

Jag har alltid tyckt att min kropp är min privat. Alltid tyckt att det är obekvämt med duschar på badhus etc. Jag har inte ens tyckt att det är bekvämt att vara naken när jag bodde hemma, undekläder möjligtvis.

Problemet är inte att det är så att jag absolut inte vill att någon känner på min mage eller fotograferar den, det som är irriterande är nog att alla tycker att dom har rätt till det utan att be om lov och sen om man säger ifrån blir dom förvånade.
Dom som nu klappat på kulan utan att be om lov ska inte oroa sig över att dom gjort något fel.
Är det så att jag känt mig obekväm så hade jag självklart sagt ifrån. Jag är ju inte så dum att jag står och är tyst fast någon gör något jag inte vill. Och om någon ställer privata frågor jag inte vill svara på så svarar jag inte på dom.
Men det kanske inte är lika lätt för alla att stå på sig.

Min mage är lika privat fortfarande, även om det ligger en bebis där inne. Jag tror inte jag är ensam om att känna så. Alla kanske inte är lika bekväma med sin kropp.
Och jag tycker inte att det är fel att säga ifrån om man inte vill. Inte ska man behöva stå ut med något man inte gillar bara för att man är gravid?

Ännu en grå och snöig måndag att lägga på denna långa vinter. Nu är det ju min första lediga måndag, men den blir ändå tråkig, då min make jobbar hela veckan lång. Så självklart känns det som en lång väntan tills det blir helg igen.

Nu sitter jag här och äter lite spenatsoppa med ägghalvor till lunch, halvglor på tv och söker lite information hur och hur många gånger jag ska tvätta alla nya bebiskläder och lakan innan han/hon kommer.
Känner mig lite hönsig, framförallt när Conny tycker att jag tar det på så stort allvar. Barnet dör ju inte om det skulle få lite eksem.
Men det är ju första gången jag gör allt det här, och jag tror inte att det finns någon som inte vill vara den perfekta mamman.
Det börjar ju redan när man är gravid. Äter jag för lite? Stressar jag för mycket? Rör jag på mig tillräckligt? Äter jag för lite grönsaker? Är köttet för rosa? Får jag äte den här fisken?
Nu är det mest frågor kring bebisens hälsa och säkerhet utanför magen som far omkring där uppe. Och då är det skönt att Conny tar ner mig lite på jorden och säger att det kommer ordna sig.

Måndag innebär också ett nytt avsnitt av Spårlöst på tv4. Ett program som jag brukar förlja troget, och det brukar oftast sluta med massa tårar för min del.
Adoptions tankarna som jag på annonserade tidigare handlar självklart inte om att jag skulle vilja lämna bort vår bebis, men den lilla krabaten där inne har en stor innebörd till dessa tankar.
Jag har alltid vetat att den dag jag själv ska ha kommer mina funderingar till mitt urspung dyka upp. Det har dom väl till viss del gjort.

Mina föräldrar har alltid varit öppna med att jag är adopterad, det är ju lite svårt att dölja när dom är svenska och jag är från Colombia. Så för mig har det aldrig varit några konstigheter. För dom jag växt upp med har jag alltid bara varit svensk, och det är det jag ser mig som.
Frågor från andra har inte kommit förän jag blev lite äldre.
"Var kommer du ifrån?" Jag är ju svensk, men det är ju inte det man menar. När man säger att man är adopterad blir dom flesta väldigt obekväma, och nästa fråga brukar vara "hur känns det?".
Jag har aldrig haft några problem med att prata om det, jag har aldrig kännt mig annorlunda eller att det är något som saknas. Aldrig det där "tomrummet" som många på tv pratar om.
Det är svårt att förklara hur det känns att vara adopterad, eftersom det är det enda jag vet om.
Jag har aldrig funderat över att leta upp min biologiska mamma, men om någon skulle erbjuda mig möjligeheten att få träffa henne skulle jag inte säga nej.
Jag har min biologiska mamma att tacka för allt jag fått. Hon har gett mig alla möjligheter i världen. Är det något jag önskar att hon visste är att jag har det bra, att jag är oerhört tacksam och att jag inte hyser något agg alls.
En av de frågor adoptivbarnen ofta ställer i programet är "har du tänkt på mig?", detta är nog en fråga som är väldigt vanlig. Men jag tycker att den är ganska dum. Det finns ingen som kan glömma sitt barn, ett barn man har fött och förmodligen hållt i och upplevt en stor kärlek till.
Jag vet att min biologiska mamma tänkt på mig mer under alla dessa år än vad jag tänk på henne.

En adoption var den bästa lösniningen för både henne och mig, men det måste vara ett extremt svårt beslut att ta.
Mina föräldrar brukar bli irreterade när folk säger att dom gjort en god gärning att adoptera. Dom har inte gjort det för att vara snälla, utan av helt egoistiska anledningar. Dom ville ha barn, och detta var den enda lösningen för dom.
Jag tror inte att man älskar sitt barn mindre bara för att man inte fött det själv. Men ibland får jag för mig att folk tar det förgivet att man kan få barn. Man läser artiklar om unga tjejer som steriliserar sog, för att dom vet att dom "aldrig vill ha barn".
Hur orättvist är det inte då när man tänker på all den smärta mina förädrar fick gå igenom innan dom fick mig.
Jag säger inte att dom älskar mig mer heller, men jag tror att allt kämpande ger en anna ödmjukhet än vad vissa kan känna.

Det mina biologiska föräldrar gett mig är mitt utseende, mina gener. Men vad som gjort mig till den jag är är mamma och pappa. Jag kanske har lättare att ta att vara adopterad eftersom jag tror mer på det sociala arvet än det biologiska? För mig har det ingen betydelse om jag ser ut som mamma och pappa, eller mina syskon. Det är kärleken som räknas. Och jag kan klart och tydligt märka att det är min pappas dåliga humor jag har, och att min förvirring är som min älskade mammas.

Nu är det första gången i mitt liv det kommer finnas en person i min närhet som bär min DNA (första gången jag kommer ihåg iaf). Det kommer vara första gången någon kommer kunna säga att någon har mina ögon eller näsa, första gången någon är lik mig. Det är en väldigt spännande känsla, något som är helt nytt för mig. Förmodligen är det inte så många som tänker så. Men jag vet att för alla adopterade föräldrar har dessa funderingar funnits.



För 22 år sedan befann det sig en ung kvinna på ett barnhem i Bogotá. Barnhemmet hade varit hennes bostad en tid då hon inte var gift, och man ville behålla hennes graviditeten hemlig. Bebisen skulle komma den 12 mars, och då skulle hon flytta tillbaka hem till sin mor och fortsätta med studierna.
Den 22 mars föder hon en liten flicka som hon ger namnet Angela.
Ett dygn senare ringer telefonen på Bastugatan 33 i Stockholm. Pia och Pelle har fått en liten dotter, och ska komma till Colombia så snart dom bara kan. Ungefär två veckor tog det tills dom fick hålla henne för första gången.
Nu nästan 22 år senare sitter den lilla flickan i Vällingby och väntar på hennes bebis som ska komma den 14 april.
Den lilla flickan är inte så liten längre, och heter Angela Naima Kristina Furumo Abrahamsson.
Mor och dotter går i samma väntan med 22 års mellanrum. Skillnaden är att den ena gick i väntan med vetskapen att inte få uppleva sitt barns liv, och den andra går längtar efter alla milstolpar hon kommer att få uppleva detta barn passera.